Centerns medlemsomröstning om ordförandekandidaterna inleds i morgon. Jag tror inte att Paavo Väyrynen vinner den här kampen. Därför kan det vara av intresse att före valet resonera kring möjligheten att han vinner. Efter valet är det poänglöst.
Jag tippade redan efter det överraskande framgångsrika presidentvalet att Väyrynen därefter skulle försöka bli partiordförande. Sommarens ordförandeval är hans momentum. Det är antagligen hans sista chans att nå de höga poster (statsminister- och eventuellt senare presidentposten), som han eftersträvat så gott som hela sitt vuxna liv, utan att lyckas.
Väyrynen föll ur riksdagen senast. Under de senaste decennierna har ett stort parti två gånger (båda gångerna i opposition) valt en person utanför riksdagen till ordförande: Ilkka Suominen (Saml) 1979 och Ulf Sundqvist (SDP) 1991. Att Sundqvist tvingades avgå efter ett och ett halvt år berodde inte på att han inte satt i riksdagen.
Väyrynen är 65 år och han lämnade ordförandeskapet i sitt parti för 22 år sedan. Det kan jämföras med att Väinö Tanner valdes till Socialdemokratiska partiets ordförande 1957 i 76 års ålder 31 år efter att han avslutade sin föregående ordförandeperiod.
Jag tror att Väyrynen gärna skulle jämföra sig med andra ”stormän”, som efter en lång tid i off side återvänder till ännu högre politiska poster än tidigare. Winston Churchill är kanske det bästa exemplet. I Finland är Svinhufvud, Mannerheim och Paasikivi liknande fall. Svinhufvud blev president som 69-åring, Mannerheim var 77 år och Paasikivi 75 år då han första gången blev president.
Om Väyrynen blir Centerns ordförande kan han bli statsminister 68 års ålder 2015 och president i 71 års ålder 2018.
Har någon tänkt på att Centern efter 1987 suttit i regeringen bara då det varit störst och därmed statsministerparti? Säger det något om Centerns samarbetsförmåga? Med Väyrynen som ordförande kommer partiet i ännu högre grad än de senaste 20 åren att bedriva så kallad viljepolitik (tahtopolitiikka), kan man förmoda. Det innebär att man hellre tar strid än eftersträvar kompromisser.
Inrikesminister Päivi Räsänen (KD) kommer vid utnämningen av Ritva Viljanens efterträdare som inirkesministeriets kanslichef att göra en ”politisk bedömning” och i första hand söka en kandidat i kristdemokraternas egna led, läste jag nyligen i en tidning.
Är det möjligen så att journalisterna blivit så okänsliga för den form av korruption som de politiska utnämningarna utgör att man utgår från att Räsänen faktiskt agerar som ”alla andra”? Eller har Räsänen möjligen citerats fel?
Ännu som oppositionspolitiker fördömde Päivi Räsänen de politiska utnämningarna. I ett tal i Kuopio sade hon i februari 2010 att om en tjänst de facto är öppen för bara ett partis representanter står över 95 procent av medborgarna utanför. Hon hoppades på en ny era i den offentliga förvaltningens tjänsteutnämningar. Nu när hon har chansen att bidra till att en sådan utnyttjar hon den tydligen inte.
I början av året rubricerade Helsingin Sanomat att ”Virkkunen söker en samlingspartistisk chef för Tullen” (HS 8.1). I samma notis sades att man i regeringsförhandlingarna kommit överens om sådana spelregler att varje minister sköter sina egna utnämningar utan att de övriga ministrarna ingriper. Det är i sig betänkligt. Ännu värre är att det inte står vare sig i regeringsprogrammet eller dess tilläggsprotokoll. Den politiska kulturen är av allt att döma inte bättre än på det förkättrade 1970-talet.
Till generaldirektör för Tullstyrelsens utsågs sedan överste Antti Hartikainen. Hans eventuella kopplingar till Samlingspartiet känner jag inte till.
Vänster i Centern?
Publicerad: 26/04 11:42Timo Kaunisto anmälde sig till Centerns ordförandekamp och krävde att partiet tar ett steg till vänster i Alkios anda. Hans medtävlare Tuomo Puumala kräver att partiet klarare distanserar sig från Samlingspartiet.
Det är första gången på länge man inom Centern laborerar med höger- eller vänsterstämplar. Senast skedde det i samband med striden mellan Virolainen- och Karjalainen-falangerna på 1970-talet, då Ahti Karjalainens anhängare stämplade Johannes Virolainen och hans anhängare som höger. Med höger avsågs då problem i östrelationerna. Karjalainen hade goda relationer till ryssarna. Det är svårt att se att detta skulle vara mera vänster, i synnerhet som Karjalainen i nästan alla andra avseenden var mera konservativ än Virolainen.
Vad betyder vänster och höger i dagens politik? Åtminstone i retoriken låter det som mera vänster när Kaunisto säger att det inte räcker med enbart marknad eller när Puumala säger att Centern inte får vara ett minisamlingsparti.
I den praktiska politiken är det ofta annorlunda. Regeringarna har bedrivit en likadan politik de senaste decennierna oberoende av sammansättning. Och då ett parti hamnat i opposition har det funnits ett behov att ta avstånd från föregångarna, som hade ansvar för regeringspolitiken: i SDP har det yttrat sig i kritik av Paavo Lipponen, inom Vänsterförbundet tar man avstånd från Suvi-Anne Siimes och i Centern är det Mari Kiviniemi som får representera den misslyckade regeringspolitiken.
Knappast står ordförandekampen inom Centern mellan vänster och höger, inte heller mellan ”cityliberaler” och ”gärdsgårdsfolk” (aitovieri). Det som avgör är snarare vem partifolket tror har de bästa chanserna att leda partiet till valseger.
En journalistisk flopp noterades för en tid sedan, då en HS-gallup om Centerns ordförandekandidater rubricerades med ”Folket vill ha Väyrynen”, då 21 procent av Centerns anhängare och 17 procent av alla stödde Paavo Väyrynen.
Har politiken brutaliserats?
Publicerad: 14/04 12:04Två av Centerns vice ordförande – Tuomo Puumala och Annika Saarikko – klagade för någon vecka sedan i tv över hur politiken blivit så brutal (på finska ”raadollinen”). Och i går spädde Jussi Lähde på i Pressiklubi genom påstå att dagens unga politiker tvingas offra familjen om de ägnar sig åt politik på heltid.
Jag är litet tveksam till de här påståendena. Det som antagligen avses med att politiken brutaliserats är att offentligheten kring enskilda politiker blivit alltmer närgången, men framför allt att partierna förväntas leverera resultat (till exempel valsegrar) på ett sätt som kan jämföras med kraven på börsbolag. Och politikens börs upprätthålls av medierna i högre grad än partimedlemmarna.
I och för sig är politiken mindre brutal än den var på 1950- och 1960-talet, då de politiska intrigerna var vanligare både inom och mellan partierna och metoderna var mer hänsynslösa. Olika politiska spel förekom allmänt mellan partierna i samma regering ännu på 1980-talet, tänk bara på Paavo Väyrynens (C) försök att fälla Mauno Koivistos regering 1981.
Numera koncentreras den politiska kampen utanför valen till regeringsförhandlingarna, varefter regeringen i regel kan ägna sig åt att i lugn och ro förverkliga programmet utan större strider. Bara om förutsättningarna för programmet ändras under riksdagsperioden kan det bli strid, något som därför är att vänta under innevarande period.
Lähdes påstående att politiken blivit så tidskrävande och betungande att man tvingas offra familjen har ett visst berättigande. I synnerhet EU-medlemskapet har komplicerat politikernas arbete. Men ungefär samtidigt har riksdagsledamöterna fått sina assistenter och ministrarnas medarbetarstab har mångdubblats på några decennier.
Att det tydligen blivit svårare att kombinera politiken med familjen har troligen att göra med de unga kvinnornas frammarsch i politiken. Den började på 1990-talet och ofta har riksdagen efter det haft flera kvinnor under 30 år än män i motsvarande ålder som medlemmar. Då de politiska broilrarna på 1970 gjorde sin entré i riksdagen - Sundqvist, Väyrynen, Tuomioja, Stenbäck, Ahde etc – var de alla män. Och män med små barn har alltid ansetts vara ett mindre problem än kvinnor med små barn.
Centerledare utmanas sällan
Publicerad: 02/04 13:25Under de senaste 30 åren har Centerns sittande ordförande utmanats bara två gånger: 1990 och 2012. Båda gångerna har den sittande ordföranden därefter meddelat att han/hon inte längre ställer upp i ordförandevalet.
Inför 1990 års partikongress meddelade dåvarande vice ordföranden Olli Rehn att han kandiderar för ordförandeposten. Snart därefter meddelade den sittande ordföranden Paavo Väyrynen att han inte längre står till förfogande. Det fanns troligen inget orsakssammanhang. Rehn uppfattades då inte som en seriös utmanare. Vid partikongressen stod kampen mellan Esko Aho, Eeva Kuuskoski och Seppo Kääriäinen. Aho valdes.
Nu utmanades Mari Kiviniemi av Paavo Väyrynen och Mauri Pekkarinen och i går kastade Kiviniemi in handsken.
Tidigare var det vanligare att Centern/Agrarförbundets ordförande utmanades. Alla efterkrigstida ordförande före Väyrynen fick i själva verket gå ofrivilligt. Viljami Kalliokoski tvingades gå mot sin vilja 1945 och ersattes med V.J. Sukselainen. Samma öde rönte Sukselainen själv 1964 då Johannes Virolainen valdes. Och Virolainen hade velat sitta ännu en period 1980, då kongressen valde Paavo Väyrynen.
Expartiledare kan fortsätta i politiken
Publicerad: 31/03 11:32Stefan Wallin är värd en eloge om han menar allvar med att han tänker fortsätta i politiken, kanske till och med ställer upp i nästa riksdagsval, trots att han lämnar partiledarskapet. Det är kanske inte så säreget i finsk politik, men i Svenska folkpartiet är det ovanligt.
De fem senaste partiordförandena i SFP före Wallin lämnade politiken i och med eller snart efter att de avgått som ordförande. C-O. Tallgren (1974-1977) var redan då han blev partiordförande VD för Konstsamfundet. Pär Stenbäck (1977-1985) lämnade till och med riksdagen mitt under en period, då han blev generalsekreterare för Finlands Röda Kors. Christoffer Taxell (1985-1990) lämnade partiordförandeposten och ministerposten då han blev VD för Partek men satt kvar som ”haltande anka” i riksdagen perioden ut därför att suppleanten skulle ha kommit från Centern. Ole Norrback (1990-1998) fortsatte både som minister och i riksdagen drygt ett halvår riksdagsperioden till slut, varefter han blev Oslo-ambassadör. Jan-Erik Enestam (1998-2006) satt i regeringen till årets slut och i riksdagen perioden ut, varefter han blev direktör för Nordiska rådet.
Kristian Gestrin (1973-1974) är den senaste SFP-ordföranden som fortsatt i politiken också efter att han lämnat partiordförandeskapet. Han ställde upp också i följande riksdagsval 1975 och satt i riksdagen till 1979 och var minister till 1978.
Det är som om man skulle anse att det är under ens värdighet att fortsätta som vanlig riksdagsledamot sedan man en gång varit partiledare. Det gäller särskilt inom SFP men också de tre senaste partiledarna i Centern (Esko Aho, Anneli Jäätteenmäki och Matti Vanhanen).
I den nuvarande riksdagen sitter dock minst sju expartiledare (Martti Korhonen, Eero Heinäluoma, Tuija Brax, Pekka Haavisto, Osmo Soininvaara, Pertti ”Veltto” Virtanen och Pertti Salolainen). Jag räknade någon gång att i den föregående riksdagen (2007-2011) fanns hela 17 tidigare partiordförande.
Politisk styrning
Publicerad: 24/03 11:35Försvarsministeriets kanslichef Arto Räty förklarar i dagens Hbl-intervju den politiska styrningen på ett sätt, som snarare förvirrar än klarlägger.
Jag skulle fortfarande göra en skillnad mellan politisk beredning och expertberedning, även om det ligger något i Sylvia Bjons påstående i dagens Hbl-ledare att det inte finns någon ren expertis. Det stora felet i regeringens handläggning av försvarsreformen var att den marknadsfördes (av statsminister Jyrki Katainen, inte så mycket av försvarsminister Stefan Wallin) som försvarsmaktens förslag enbart ur försvarets synvinkel. I Finland är nämligen tron på den opolitiska saliggöraren stark, för att använda Bjons uttryck.
Ändå borde den politiska styrningen av försvarsreformen i början ha inskränkts sig till att man gett de ekonomiska ramarna. Att man dessutom redan i beredningen utgår från att gällande lagstiftning (till exempel språklagen) skall följas borde vara en självklarhet. Att general Ari Puheloinen behöver politisk styrning för att tolka språklagen är befängt.
Efter expertutredningen är det sedan politikernas sak att ta ställning. Om det behövs politisk styrning under beredningens gång bör det ske öppet. De som har att fatta det politiska beslutet bör vara medvetna om vad som är experternas bedömning och vad som tillkommit genom politisk styrning.
Jag har tidigare kritiserat den rent politiska beredningen, den som vanligen sker i en partisekreterararbetsgrupp. Syftet med en sådan beredning är att man på det sättet redan i det skedet når politiska kompromisser, som det sedan är lättare att genomdriva. Nackdelen ur demokratisk synvinkel är att ett enhälligt kompromissförslag gör en allmän debatt helt överflödig därför att partiernas ståndpunkter redan är låsta.
