Man borde kanske överväga att inte alls rösta i presidentvalet, om det är så som Mikael Kosk säger att ”ju större valdeltagandet är, desto starkare är presidentens ställning” (Hbl 22.1).
President Mauno Koivisto sade dagarna före valets första omgång att presidentens maktbefogenheter minskats så mycket att man kan fråga sig om det står i samklang med valmetoden. Han avsåg troligen att presidenten bör ha mera makt därför att han/hon väljs direkt av folket. Hellre borde man dra slutsatsen att det är onödigt att låta folket välja en president som inte har någon makt.
Presidentens formella makt begränsar sig huvudsakligen till utrikespolitiken. Särskilt i samband med det här valet har man försökt få presidenten till en ”värdeledare” (ett otympligt ord) och med detta motiverat att utfrågningarna och debatterna handlar om allt mellan himmel och jord.
Redan det att presidenten leder utrikespolitiken i samverkan med statsrådet och statsrådet dessutom leder EU-politiken, som också innehåller element av utrikespolitik, fördunklar skötseln av utrikespolitiken. Den grundlagsändring, som träder i kraft om en dryg månad, gör det inte klarare. Men det är en annan debatt.
Varför skall just ledaren av utrikespolitiken väljas direkt av folket? Alltså den som ansvarar för det område, som medborgarna har de sämsta förutsättningarna att sätta sig in i. Diplomatin kommer nog inte inom överskådlig framtid att bli öppen, trots Wikileaks.
Presidentvalet är ett personval, förklarar företrädarna för de partier vars kandidater klarat sig dåligt. Det hörde vi flera gånger under valkvällen i går.
Då man ser på resultatet är det första intrycket att så är det faktiskt. Så mycket avviker kandidaternas röstandelar från resultatet för deras respektive partier i till exempel senaste riksdagsval.
Men det finns ett mönster, som varit mer eller mindre tydligt också i de tre föregående direktvalen. Av de åtta kandidaterna i det här valet fick bara de tre främsta, alltså de tre som enligt de sista galluparna ansågs ha chanser att nå finalen, en större röstandel än sina partier i riksdagsvalet i våras. Pekka Haavistos andel var 2,5 gånger större än De Grönas, Sauli Niinistös nästan dubbelt så stor som Samlingspartiets i riksdagsvalet.
Alla de fem förlorarna fick betydligt färre röster än partiet i riksdagsvalet. Till exempel Paavo Lipponens andel var bara ca en tredjedel av SDP:s och Timo Soinis ungefär hälften av Sannfinländarnas andel i riksdagsvalet.
Av det här kan man dock inte dra slutsatsen att det är fråga om ett rent personval. Presidentvalet är dock ett politiskt val. Kandidaterna företräder politiska linjer.
Att avvikelserna är stora beror snarare på att väljarna framför allt vill påverka valets utgång, inte i första hand manifestera en ideologi. Därför sker redan i första omgången en polarisering mellan de främsta och dem som inte tillmäts någon chans. Det är fråga om att välja den bästa av dem som anses ha chanser, inte om att hoppa på vinnarens vagn (bandwagon-effekten) såsom forskaren Ville Pernaa försökte göra gällande i morgon-tv i dag.
De senaste gallupresultaten inför presidentvalet har skapat en situation, som är idealisk för så kallat taktiskt röstande. Som det nu ser ut är det i första omgången närmast fråga om vem som möter Sauli Niinistö i den andra omgången: Paavo Väyrynen eller Pekka Haavisto.
Med taktiskt röstande (ibland används också ordet strategiskt röstande) i det här valet avses att man inte röstar på den som man anser vara bäst utan på den som är bäst av dem som har chans att nå andra omgången. Och chanserna att nå andra omgången bedöms utgående från gallupundersökningarna.
Det här resonemanget utdöms nu av dem som förlorar på att väljarna beter sig på det sättet. Det gäller i det här fallet anhängarna till de fem övriga kandidaterna. Till exempel en del av Eva Biaudets anhängare hävdar att det i den första omgången också är fråga om en finlandssvensk manifestation. Och av anhängare till Paavo Arhinmäki har jag hört att hans kandidatur bidragit till att höja Vänsterförbundets profil och att man inte får spoliera det genom taktiskt röstande.
Biaudet-anhängarna kanske glömmer att Elisabeth Rehns framgångar 1994 delvis kan förklaras med att människorna följde med galluparna och röstade taktiskt. Väljarna påverkades i synnerhet av en gallup som visade att hon hade större möjligheter än Paavo Väyrynen eller Raimo Ilaskivi att i andra omgången slå Martti Ahtisaari.
En del menar att det är något ojust i taktiskt röstande. Det är inte mindre ojust än att politikerna själva varje dag agerar taktiskt. Så sker till exempel i riksdagsomröstningarna, där regeringen alltid vinner därför att det är viktigare att regeringen inte faller än att ett motbjudande lagförslag röstas ner.
I presidentvalet skulle man komma ifrån taktiskt röstande genom ett annat valsystem, till exempel ett system där väljarna placerar kandidaterna i rangordning.
En period räcker
Publicerad: 11/01 11:23Helst skulle jag rösta på en presidentkandidat som lovar sitta bara en sexårsperiod. Jag har inte märkt att någon kandidat gett ett sådant löfte och inte heller att någon frågat om det.
Alla såväl kandidater som journalister tycks utgå från att den som väljs sitter tolv år. Därför ändras grundlagen också bara vart tolfte år.
Nästan alla tidigare presidenter har också velat sitta så länge som möjligt, om inte deras mandatperiod har avbrutits av sjukdom (Kallio, Mannerheim, Kekkonen) eller av politiska skäl (Ryti). Det enda egentliga undantaget är den första presidenten K.J. Ståhlberg (1919-1925), somvägrade ställa upp för en ny period 1925.
Enligt vissa antaganden ville Ståhlberg skapa ett prejudikat att presidenten skulle sitta bara en period. Ståhlberg-biografins författare Yrjö Blomstedt hävdar dock att den egentliga orsaken var att Ståhlberg överhuvudtaget inte hade velat bli president sex år tidigare. Då han sedan ändå ställde upp både 1931 och 1937 var han enligt Blomstedt mycket lättad då han inte valdes.
Den andra presidenten Lauri Kr. Relander (1925-1931) ville fortsätta, men hans eget parti Agrarförbundet vägrade ställa upp honom. P.E. Svinhufvud (1931-1937) var kandidat också 1937 men förlorade mot Kyösti Kallio.
J.K. Paasikivi (1946-1956) valdes första gången av riksdagen och omvaldes 1950. Han var också 1956 som 85-åring beredd att fortsätta men slogs ut i den andra omgången i elektorsförsamlingen.
Urho Kekkonen (1956-1982) återvaldes fyra gånger, en gång genom en undantagslag. Hans efterträdare Mauno Koivisto (1982-1994) skulle ha fått ställa upp för ytterligare en period. Han dröjde ovanligt länge med beskedet att han inte ställer upp. Han var dock moraliskt skyldig att avstå från en tredje period eftersom han själv varit med om att genomdriva den lagändring som begränsar mandatperioderna till två.
Då Martti Ahtisaari (1994-2000) inte ställde upp i 2000 års val lät han förstå att han på det sättet vill bidra till en tradition att presidenten sitter bara en period. I en bok om Ahtisaari, som utkom i höstas, hävdas dock att han hade varit villig att ställa upp för återval, men att det omintetgjordes av socialdemokraternas intriger.
Om Niinistö blir president…
Publicerad: 03/01 11:53Helsingin Sanomats gallup idag fick mig att ändra första ordet i rubriken från ”då” till ”om”. Men fortfarande skulle det vara en sensation, om inte Sauli Niinistö skulle bli vår nästa president.
I den här gallupen stöds Niinistö för första gången av mindre än hälften av dem som haft en åsikt. Den största överraskningen är dock att de övriga kandidaterna fortfarande rör sig kring 10 procent eller mindre.
Om/då Niinistö blir president är han den tredje samlingspartisten på posten. Men i själva verket är han den första presidenten, som valts uttryckligen som samlingspartist.
Inför presidentvalet 1931 var Lappo-rörelsen först med att uppvakta P.E. Svinhufvud, som då vägrade. Därefter uppvaktades han av Samlingspartiet och då accepterade han under förutsättning att han inte skulle vara bara ett partis kandidat. Man beslöt då bilda ett valförbund för Svinhufvud med elektorskandidater från olika håll.
Då J.K.Paasikivi 1946 av riksdagen valdes att efterträda Mannerheim var han hela det dåtida politiska etablissemangets kandidat och han själv var den som kanske aktivast arbetade för sin kandidatur. Samlingspartiet var ett marginaliserat parti på den tiden.
Sauli Niinistö tillträder i en ålder av 63 år. Så gammal har en ny president aldrig varit sedan J. K Paasikivi. Alla Paasikivis efterträdare har första gången valts till president då de varit under 60 år.
Det betyder att Niinistö vid tiden för nästa presidentval 2018 är 69 år gammal. Det är naturligtvis ingen ålder för en president. Men med tanke på att han själv sagt sig föredra fyraårsperioder för presidenten ligger det nära till hands att förmoda att han inte ställer upp för en ny period. Han kommer dock att bli föremål för stark påtryckning från Samlingspartiets sida, som kanske inte har någon annan trovärdig kandidat om sex år.
Presidenten som opinionsledare
Publicerad: 28/12 11:28Presidenten skall vara en värdeledare. Allra främst skall presidenten vara en opinionsledare, förklarade Svenska folkpartiets presidentkandidat Eva Biaudet i FST5:s kandidatutfrågning i går.
Biaudet använde alltså båda termerna och avsåg uppenbarligen samma sak. Ordet ”värdeledare” är en direkt översättning från finskans ”arvojohtaja”. Jag undrar vad språkvårdarna har att säga om översättningen. Ordet förekommer knappast i Sverige.
Däremot kan jag acceptera termen ”opinionsledare”. Jag tror att jag först stött på den i någon sociologisk lärobok på 1960-talet. Med opinionsledare avses en person som är speciellt insatt i ett ämne och som förmedlar nya tankar till människor som är mindre insatta. Det var framför allt den i Österrike födda amerikanska sociologen Paul Lazarsfeld (1901-1976) som utvecklade den här teorin, den så kallade tvåstegshypotesen.
Men blir en person opinionsledare genom att bli vald till president? Knappast. För det skall han/hon ha en auktoritetsställning, som erövrats redan tidigare. En opinionsledare är en person vars ord man lyssnar på oberoende av samhällsposition.
President Tarja Halonen har inte riktigt gillat att presidenten skall vara opinionsledare. Hon har låtit förstå att presidenten också bör ha makt för att kunna fungera som opinionsledare. Det tror jag inte heller på.
En del av Halonens föregångare har visserligen utövat makt genom att enbart uttala en åsikt. Då Urho Kekkonen i ett nyårstal krävde skärpta straff för rattfyllerister skärptes straffen. Och då Mauno Koivisto betecknade ingermanländarna som återflyttare ledde det till att tusentals ingermanländare fick flytta till Finland redan innan någon lag hann ändras.
I de här fallen var det inte fråga om opinionsledarskap. Det var fråga om presidentens reella makt och om tjänstemännens (och politikernas) rädsla för den makten.
Bandwagon-effekt eller taktiskt röstande
Publicerad: 17/12 17:24I den gallup som Yle publicerade i torsdags var den största nyheten vid sidan av att Sauli Niinistös (Saml) väljarstöd sjunkit med 9 procentenheter att andelen osäkra väljare stigit från 15 till 25 procent. I dag publicerade Helsingin Sanomat en opinionsmätning, enligt vilken Niinistös popularitet tvärtom ökat och de osäkras andel minskat.
Helsingin Sanomat brydde sig inte om att analysera vad så stora skillnader i resultaten från ungefär samma tid kan bero på. I varje fall kan man med fog ifrågasätta opinionsmätningarnas tillförlitlighet.
Många bedömare väntar sig på basis av erfarenheterna från de tre tidigare direktvalen att gallupsiffrorna börjar röra på sig i december. Då börjar det bli klart vilka kandidater som har möjlighet att nå andra omgången. Ännu har man inte sett några tecken på en sådan rörelse.
Alla de direktval vi hittills haft har visat att väljarna inte är särskilt partitrogna i den första omgången. Men det finns olika teorier om vad det beror på. Enligt en del uttolkare är det fråga om en så kallad bandwagon-effekt, att väljarna tenderar att hoppa på vinnarens vagn dvs stöda en kandidat som man tror blir vinnare.
Bandwagon-effekten gäller väl främst situationer där man offentligt deklarerar sitt stöd för den troliga vinnaren och då räknar med att vinna fördelar. Jag tror inte riktigt att den gäller ett val, där röstningen är hemlig.
Snarare är det fråga om så kallat taktiskt röstande. Enkelt uttryckkt resonerar många väljare så att en röst på den bästa kandidaten är bortkastad, då han/hon ändå inte har någon chans. Och galluparna just före första omgången visar om den egna kandidaten har någon chans att nå andra omgången. Hellre försöker man då påverka kampen om vem som når den andra omgången genom att rösta på en kandidat med reella chanser.
