Både EU:s nya grundfördrag, Lissabonfördraget, och regeringens förslag till ändring av Finlands grundlag innehåller ett nytt element: möjligheten att genom medborgarinitiativ få saker till behandling.
EU:s medborgarinitiativ kan i bästa fall betyda att unionen blir en fråga också för medborgarna, i värsta fall vidgar det klyftan mellan den europeiska eliten och medborgarna ytterligare. Just nu är jag benägen att tro på det senare alternativet.
Enligt Lissabonfördraget skall ett medborgarinitiativ undertecknas av minst en miljon medborgare från ”ett betydande antal olika medlemsländer”. Ännu lönar det sig inte att börja samla in namn. Tillämpningen av den nya artikeln är ännu öppen. Kommissionen har föreslagit att man med ett betydande antal länder bör avse en tredjedel, alltså nu nio länder. Inom EU-parlamentet har man ansett att det räcker med en fjärdedel. Oenighet råder också om kommissionens förslag att den skall kunna granska om initiativet faller inom ramen för kommissionens behörighet redan då 300 000 namn insamlats. Dessutom är det oklart bland annat om hur verifikationen av namnunderskrifterna skall ordnas.
Det nuvarande ordförandelandet Belgien har hoppats att saken skall vara avklarad till 1 december i år, då ett år förflutit sedan Lissabonfördraget trädde i kraft.
Socialisternas ledare i Europaparlamentet Martin Schulz lät för några dagar sedan förstå att hans parti planerar ett medborgarinitiativ om skatt på finanstransaktioner, om kommissionen motsätter sig en sådan.
Medborgarinitiativen kan som sagt i bästa fall betyda att EU blir en fråga för medborgarna. De skulle skapa förutsättningar för en gränsöverskridande europeisk debatt, något som nu så gott som helt saknas. Redan det vore ett framsteg, även om initiativet inte skulle leda någonvart.
Men kommissionen skulle inte vara skyldig att vidta åtgärder med anledning av ett initiativ. Om det sker ofta leder det i längden till frustration, som ytterligare vidgar klyftan mellan beslutsfattarna och medborgarna. Den faran finns om instrumentet utnyttjas för alltför populistiska förslag, till exempel att all invandring till EU bör stoppas, att unionen bör upplösas osv.
En likadan risk finns också i det medborgarinitiativ som föreslås i Finlands grundlag, där det skulle räcka med 50 o00 namn. Jag kan mycket väl tänka mig att ett av de första medborgarinitiativen kommer att handla om att avskaffa Finlands officiella tvåspråkighet.
2 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
För många år sen tror det var 2005 skrev jag på en lista att Eu parlamentet enbart skulle sammanträda i Bryssel.Då var vi flera hundratusen som hade skrivit under.Minns inte exakt men det rörde sig någonstans om 600.000 eller 800.000 och några månader senare fick vi verifiera vår röst via en länk som sändes till den mejl man hade uppgett när vi skrev under.
En viss debatt föregår nog mellan länderna.Det som förvånar mig är hur Europeiska deltagarna är liknande syner möter man på Youtube om man läser kommentarer under olika videor som berör Eu.Men på något vis har vi låst in oss själva i detta land.
Jag har nog tagit till mig en hel del av resonemanget och ju bittrare språkkriget blir i Finland ju mindre fosterländsk blir jag.En ny identitet föds jag är Europe.Varför det blir så är att det är Eu som för min sak inte Finlands regering
Representativ demokrati är litet som om vi endast en gång per fyra år skulle ha rätt att välja om vi vill köpa S-, K- eller LIdl-mat det närmaste fyra åren. Så länge som folk främst är intresserade av livets nödtorft är behoven relativt likartade och någorlunda trovärdiga politiska alternativ finns att tillgå. Men när välståndet ökar divergerar behoven.
Nu när man för att ta undertecknad som ett exempel med samma ena röst skulle vilja ta ställning för mindre upphovsrätt , svenskan och direktdemokrati utan att för den skull påverka t.ex invandrarfrågor åt någondera hållet så känns systemet klumpigt för att yttrycka det milt.
Någon annan kanske värnar för fri rörlighet, men vill till varje pris undvika att stöda en hård marknadsekonomi. osv.
När sedan dessutom beslustprocessen verkar vara extremt toppstyrd från partipresidierna med en med eller mindre hemlig regeringsförhandlingsrunda som viktigaste ceremoni och som det verkar alla faktiska beslut fattas i det tysta så är det åtminstone för undertecknad väldigt svårt att mera tala om en legitim process, trots att jag inte är på någotvis missgynnad av samhället.
Man kan bara gissa vad t.ex. långtidsarbetslösa tänker.
Med tanke på att Schweiz och Kalifornien bland andra tycks klara sig rätt hyfsat med betydligt direktare demokrati än här så undrar jag varför politiker, professorer och andra politologer inte för fram ämnet tydligare.
Ett medborgarinitiativ för dödsstraff eller enspråkighet är onekligen en mindre trevlig tanke men schweizarna tycks ju ha klarat av det.