Makthunden

”Röstspärren stöter på patrull i utskott”, skriver Hbl i dag. Det är en glad nyhet. Jag har skrivit om det tidigare i Hbl. Det skulle vara ett bakslag för demokratin om den treprocentsspärr regeringen föreslagit skulle gå igenom.

Det främsta argumentet är att det på ett effektivt sätt skulle hindra nya partier att etablera sig. De gröna, vars justitieminister Tuija Brax aktivt drivit på reformen, skulle aldrig ha kommit in i riksdagen, även om de nu kommer upp till närmare 10 procent.

I många länder finns spärrar, oftast högre än tre procent. Det händer att nya partier kommer in trots det, såsom senast Sverigedemokraterna i Sverige. Ännu vanligare är det i de nya postsocialistiska demokratierna. Men det är nästan regel att de nya partier som lyckas komma över tröskeln är populistiska partier som sedan försvinner nästan lika snabbt som de dykt upp. Seriösa partier (som de gröna) behöver mera tid för att arbeta in sig i allmänhetens medvetande, de kan inte plötsligt komma upp till fyra, fem eller sex procent.

Den uttalade motiveringen för reformen är att man vill undvika splittring av partifältet. Det har inte varit något problem att bilda majoritetsregeringar sedan 1970-talet. De problem som förekom under Urho Kekkonens tid berodde inte på antalet partier utan på att några stora partier i tur och ordning ansågs vara olämpliga som regeringspartier.

Ändringen av vallagen innehåller också ett positivt element:  att mandatfördelningen skulle basera sig på röstfördelningen i hela landet. Det skulle eliminera det missförhållandet att ett parti som inte fått de flesta rösterna ändå kan bli det största partiet och därmed statsministerparti. Det har en direkt avgörande betydelse för regeringsbildningen.

Trots den här förbättringen är det bättre om hela reformen förfaller, om den innehåller också treprocentsspärren.

Det skulle inte förvåna mig om man inte i Sverige också förr eller senare tvingas diskutera ett slopande av fyraprocentsspärren. Det är ett under att inget av de nu etablerade partierna fallit under tröskeln sedan de en gång kommit in i riksdagen (utom miljöpartiet 1991).  Det är inte alls otänkbart att de borgerliga partierna får en majoritet av rösterna, men något av de fyra partierna hamnar under gränsen och faller ut och de borgerliga därmed får färre mandat än de rödgröna. Det vore orättvist. Detsamma gäller de rödgröna om de trots röstmajoritet tappar sin majoritet av mandaten därför att till exempel vänsterpartiet inte når upp till fyra procent.

röstspärr, vallag