Makthunden

Den långt utdragna regeringsbildningsprocessen har fått en och annan kommentator att sukta efter en stark man (eller kvinna), som skulle slå näven i bordet och lösa problemen. Senast har historieprofessorn Timo Soikkanen gjort sig till till tolk för den uppfattningen. ”Kekkonen slog näven i bordet. Nu finns det ingen sådan typ”, säger Soikkanen enligt Juha-Pekka Raestes nyhetsanalys i Helsingin Sanomat (19.5).

Soikkanen beklagar liksom Unto Hämäläinen tidigare (HS Kuukausiliite 5/2011) att presidentens maktbefogenheter reducerats och att hon/han numera har mycket små möjligheter att ingripa i regeringsbildningen. I Åbo Underrättelser har Torbjörn Kevin tillbakavisat Hämäläinens argument på ett sätt som jag ansluter mig till och jag går därför inte in på dem närmare.

Vad säger då den nya grundlagen från år 2000? Paragrafen om regeringsbildningen (§ 61) nämner faktiskt presidenten tre gånger: presidenten utnämner statsministern, presidenten utnämner de övriga ministrarna och presidenten ger riksdagen besked om vem som är statsministerkandidat. Men det ger inte presidenten någon makt. Hon/han måste utnämna den statsminister som riksdagen valt och de övriga ministrar som statsministern föreslagit. Och presidenten kan inte föreslå för riksdagen någon annan statsministerkandidat än den som grupperna kommit fram till i sina förhandlingar.

Då lagparagraferna inte ger tillräcklig vägledning i en oklar situation brukar man ty sig till motiveringarna, i det här fallet grundlagsutskottets betänkande. Utskottets betänkande om den nu gällande grundlagen (GrUB 10/1998) innehåller en kryptisk formulering, som president Tarja Halonen säkert har läst flera gånger.  Det står så här: ”Det bör emellertid poängteras att det är skäl för presidenten att höra riksdagsgrupperna när presidentens roll i regeringsbildningen blir exceptionellt viktig till följd av att regeringsförhandlingarna i riksdagen misslyckats.”

På vilket sätt presidentens roll blir exceptionellt viktig förklarar utskottet dock inte.

Någon sådan situation uppstår knappast nu. Även om ett eller kanske till och med två av de sex partier som förhandlar om en ny regering skulle hoppa av,  kommer Jyrki Katainen (Saml) sannolikt att lyckas bilda en regering. Om det blir en sexpartiregering är det andra gången i Finlands historia. Föregående gång var under fortsättningskriget 1941-1943, då alla sex dåvarande riksdagspartier inklusive ytterhögerpartiet IKL satt med i J.W. Rangells regering. Alla andra regeringar har haft färre partier.

presidentens makt, regeringsbildning