Makthunden

Historieprofessorn Seppo Hentilä sällar sig i dagens Hbl till den rätt stora skara som av den senaste tidens regeringsmanglingar dragit slutsatsen att man nu måste ”överväga att stärka presidentens roll”. Ingen av dessa kommentatorer har dock lyckats säga på vilket sätt situationen skulle förbättras av att också presidenten skulle blandas in.

Den nu gällande grundlagen ger presidenten bara en budbärarroll. Ingenting hindrar ändå president Tarja Halonen att i kraft av sin auktoritet försöka påverka regeringsbildningen. Jag kan tänka mig att hon skulle ha möjlighet att pressa Socialdemokraterna till eftergifter för att underlätta regeringsbildningen. Däremot har hon knappast någon auktoritet i förhållande till Samlingspartiet.

Hur skulle situationen te sig om presidenten hade samma makt i regeringsbildningen som till exempel Urho Kekkonen hade? De som nu ropar efter mera makt åt presidenten borde berätta vad Halonen kunde ha gjort med en sådan makt för att få till stånd en regering. Uppriktigt sagt tror jag inte att det på ett avgörande sätt hade ändrat nuvarande läge.

Kekkonens maktställning när det gäller regeringsbildningen har överdrivits i den allmänna debatten. Han framstår där som en diktator, men han hade stora svårigheter att överhuvudtaget få partierna att bilda regering. Under hans tid satt ingen regering en hel riksdagsperiod, han var ofta tvungen att utnämna minoritets- och så kallade tjänstemanna- eller presidentregeringar. Det tyder ju snarare på maktlöshet, inte på maktfullkomlighet. Det som inskränkte hans makt i regeringsbildningen var framför allt hänsynen till Moskva.

Man bör komma  ihåg att regeringarna också under Kekkonens tid skulle åtnjuta riksdagens förtroende. Den regering som senast fällts i en förtroendeomröstning i riksdagen var  faktiskt en presidentregering som utnämnts av Kekkonen, Rainer von Fieandts regering 1958.

presidentens makt, regeringsbildning