Makthunden

Timo J. Tuikkas bok ”Kekkosen takapiru. Kaarlo Hillilän uskomaton elämä” hör till höstens läsupplevelser, även om jag åtminstone i början stördes av Tuikkas oförblommerade, ibland nästan vulgära språk. Men kanske bilden av Hillilä på det sättet blir mera sann.

Det skulle inte förvåna om boken skulle kandidera om Fakta-Finlandia. Mera förvånansvärt är att Helsingin Sanomat ännu inte recenserat den, fastän den kom ut för tre veckor sedan.

Det är en biografi över Kaarlo Hillilä (1903-1965), landshövding i Lapplands län under fortsättningskriget, inrikes- och folkförsörjningsminister i några regeringar efter kriget samt sedan bland annat direktör vid Folkpensionsanstalten. Han var nära vän till Urho Kekkonen i över 40 år. De träffades då båda jobbade vid Detektiva centralpolisen, Skyddspolisens föregångare, på 1920-talet. Enligt Tuikka var Hilliläs relation till Kekkonen ovanlig: Kekkonen behandlade honom som jämbördig och lyssnade på hans råd. Termen ”takapiru” är svåröversatt. ”Grå eminens” kommer nära men är inte exakt samma sak.

Före mötet med Kekkonen deltog Hillilä innan han fyllt 18 år i tre krig: i inbördeskriget på vita sidan (liksom Kekkonen), i det estniska frihetskriget och i Aunus-expeditionen.

Både Kekkonen och Hillilä var med i AKS, det nationalistiska Akademiska Karelen-sällskapet, som propagerade för ett Stor-Finland (Suur-Suomi). Det är betecknande för de två att de lämnade AKS i början av 1930-talet, inte på grund av drömmarna om Stor-Finland utan därför att organisationen började mjuka upp sin inställning till finlandssvenskarna. Tuikka kallar dem urbana liberaler och menar att ett naturligare partival hade varit Framstegspartiet. Men de valde Agrarerna på grund av Framstegspartiets mera svenskvänliga linje i språkfrågan.

Avogheten mot svenskan bestod åtminstone till krigsslutet, för Hilliläs del ännu längre. Då man i februari 1944 diskuterade de fredsvillkor, som Sovjetunionen då erbjöd, ville båda ge Åland till Sovjetunionen, Hillilä i stället för Petsamo, Kekkonen i stället för Karelen. Hillilä höll som minister fast vid den här ståndpunkten ännu då de  egentliga fredsförhandlingarna kom i gång på hösten samma år.

Kekkonens stora omvärdering – då han slutgiltigt insett att Tyskland förlorar kriget och Finland tvingas göra upp med Sovjet – skedde i november 1942, mitt under slaget om Stalingrad, under en supresa i norra Finland med Hillilä och Kustaa Vilkuna.

Hillilä umgicks under kriget lika naturligt med tyska generaler i Lappland som efter kriget med de sovjetiska representanterna i Helsingfors. Han förde förtroliga samtal med såväl Ryti och Mannerheim som Paasikivi och givetvis Kekkonen.

Hillilä var direktör vid Folkpensionsanstalten i två repriser. Han avskedades 1954 tillsammans med två andra direktörer för alkoholmissbruk. Men då Kekkonen blivit president utnämnde han på nytt Hillilä till FPA-direktör mot regeringens ståndpunkt. Det var alltså ett typiskt utslag av vänskapskorruption liksom också utnämningen av Kustaa Vilkuna till ledamot av Finlands Akademi.

Tuikkas bok ger en bild av hur korrumperad politiken var på den tiden och hur stor roll alkoholen spelade. I dagens politik, som domineras av en generation som inte upplevt krig och som inte gått i Kekkonens skola, går det snyggare till, får man förmoda.

Kekkonen