Makthunden

Presidentvalet är ett personval, förklarar företrädarna för de partier vars kandidater klarat sig dåligt. Det hörde vi flera gånger under valkvällen i går.

Då man ser på resultatet är det första intrycket att så är det faktiskt. Så mycket avviker kandidaternas röstandelar från resultatet för deras respektive partier i till exempel senaste riksdagsval.

Men det finns ett mönster, som varit mer eller mindre tydligt också i de tre föregående direktvalen. Av de åtta kandidaterna i det här valet fick bara de tre främsta, alltså de tre som enligt de sista galluparna ansågs ha chanser att nå finalen, en större röstandel än sina partier i riksdagsvalet i våras. Pekka Haavistos andel var 2,5 gånger större än De Grönas, Sauli Niinistös nästan dubbelt så stor som Samlingspartiets i riksdagsvalet.

Alla de fem förlorarna fick betydligt färre röster än partiet i riksdagsvalet. Till exempel Paavo Lipponens andel var bara ca en tredjedel av SDP:s och Timo Soinis ungefär hälften av Sannfinländarnas andel i riksdagsvalet.

Av det här kan man dock inte dra slutsatsen att det är fråga om ett rent personval. Presidentvalet är dock ett politiskt val. Kandidaterna företräder politiska linjer.

Att avvikelserna är stora beror snarare på att väljarna framför allt vill påverka valets utgång, inte i första hand manifestera en ideologi. Därför sker redan i första omgången en polarisering mellan de främsta och dem som inte tillmäts någon chans. Det är fråga om att välja den bästa av dem som anses ha chanser, inte om att hoppa på vinnarens vagn (bandwagon-effekten) såsom forskaren Ville Pernaa försökte göra gällande i morgon-tv i dag.

presidentval