Makthunden

Det finns inte så mycket att säga om presidentvalets andra omgång. Slutresultatet var i stort sett det som man vetat i sex år. Det mest anmärkningsvärda i presidentvalet som helhet var att Pekka Haavisto nådde andra omgången.

En av de mest skarpsinniga analyserna stod Helsingin Sanomats Paavo Rautio för redan före andra omgången. Han använde sig av en metafor från sjöfarten.  De vattentäta skotten i ett fartygs skrov bidrar till att fartyget hålls flytande. På samma sätt har de vattentäta skotten mellan partierna garanterat det politiska systemets stabilitet.

Nu är de inte längre lika vattentäta, vilket sannfinländarnas ”jytky” i riksdagsvalet och Haavistos framgång i presidentvalet tyder på. ”Då de stabiliserande delarna av det finländska partifältet brister blir finländarna lättsinniga”, skriver Rautio. Nya idéer, alternativ och karismatiska ledare får snabbt en stor anhängarskara, men bara för en stund. I framtiden kan vi enligt Rautio vänta oss ”säljande teman, undvikande av svåra beslut, gatucirkus och dansande elefanter”.

Om detta stämmer har politiken också i Finland blivit alltmer postmodern. Samma fenomen har varit utmärkande för de flesta postsocialistiska länder. De gick direkt till postmodernismen och hoppade över det moderna stadiet i politiken.

Efter första omgången talades det mycket om ”hemlösa” röster. Jag har svårt att förstå att en röst kan ha ett hem. I varje val röstar de flesta på en kandidat eller parti som står en närmast. Avståndet kan variera men i princip skall man kunna upptäcka skillnaderna. Det är ett ynkligt resonemang att man inte röstar därför att man inte ser någon skillnad mellan kandidaterna.

Enligt min bedömning var skillnaden mellan Sauli Niinistö och Pekka Haavisto i det här valet mycket större än mellan till exempel Martti Ahtisaari och Elisabeth Rehn 1994. Ändå var valdeltagandet betydligt högre för 16 år sedan.

Att jag i något skede funderade på att låta bli att rösta hängde samman med talet om att presidentens starka mandat. Jag vill att presidenten inte skall kunna åberopa sitt röstetal då han/hon agerar på gränsen till sina maktbefogenheter. Både Ahtisaari och Halonen gjorde det.

För övrigt fick Urho Kekkonens elektorer över 2 miljoner röster i presidentvalet 1978. De rösterna gavs naturligtvis för Kekkonen, eftersom elektorernas enda uppgift var att välja president. Sauli Niinistö slog alltså inget rekord.

En annan felaktighet: Pekka Haavisto hade inte varit världens första gröna president, om han hade valts. Ungerns president 2005-2010 László Sólyom lanserades av miljöorganisationen Védegylet. Han försökte skapa ett nätverk av gröna presidenter, men till exempel Tarja Halonen var föga entusiastisk.

postmoderism, presidentval