Makthunden

Stefan Wallin är värd en eloge om han menar allvar med att han tänker fortsätta i politiken, kanske till och med ställer upp i nästa riksdagsval, trots att han lämnar partiledarskapet. Det är kanske inte så säreget i finsk politik, men i Svenska folkpartiet är det ovanligt.

De fem senaste partiordförandena i SFP före Wallin lämnade politiken i och med eller snart efter att de avgått som ordförande. C-O. Tallgren (1974-1977) var redan då han blev partiordförande VD för Konstsamfundet. Pär Stenbäck (1977-1985) lämnade till och med riksdagen mitt under en period, då han blev generalsekreterare för Finlands Röda Kors. Christoffer Taxell (1985-1990) lämnade partiordförandeposten och ministerposten då han blev VD för Partek men satt kvar som ”haltande anka” i riksdagen perioden ut därför att suppleanten skulle ha kommit från Centern. Ole Norrback (1990-1998) fortsatte både som minister och i riksdagen drygt ett halvår riksdagsperioden till slut, varefter han blev Oslo-ambassadör. Jan-Erik Enestam (1998-2006) satt i regeringen till årets slut och i riksdagen perioden ut, varefter han blev direktör för Nordiska rådet.

Kristian Gestrin (1973-1974) är den senaste SFP-ordföranden som fortsatt i politiken också efter att han lämnat partiordförandeskapet. Han ställde upp också i följande riksdagsval 1975 och satt i riksdagen till 1979 och var minister till 1978.

Det är som om man skulle anse att det är under ens värdighet att fortsätta som vanlig riksdagsledamot sedan man en gång varit partiledare. Det gäller särskilt inom SFP men också de tre senaste partiledarna i Centern (Esko Aho, Anneli Jäätteenmäki och Matti Vanhanen).

I den nuvarande riksdagen sitter dock minst sju expartiledare (Martti Korhonen, Eero Heinäluoma, Tuija Brax, Pekka Haavisto, Osmo Soininvaara, Pertti ”Veltto” Virtanen och Pertti Salolainen). Jag räknade någon gång att i den föregående riksdagen (2007-2011) fanns hela 17 tidigare partiordförande.

partiledare, SFP