Makthunden

Mediernas rapportering från OS i London handlar nästan mera om ländernas än om individernas OS-framgångar, fastän olympiska spelen ursprungligen skulle vara en tävlan mellan individer.

Det är en väsentlig del av idrotten att hålla på sitt land eller sitt lag. Om inte så vore fallet skulle intresset för idrotten sjunka katastrofalt och som en följd därav också penningflödet. Sportnationalismen försvaras ofta med att det är ett oskyldigt sätt att kanalisera nationella känslor. Om inte sporten skulle finnas skulle nationerna kriga med varandra oftare, tycks resonemanget vara.

Det tror jag inte på. Snarare är det så att idrotten bidrar till att skapa eller åtminstone förstärka den nationalism som redan existerar. Därför kan den också vara farlig.

Jag tror jag skulle njuta mera av att följa med olympiska spelen, om inte medierna i så hög grad skulle fokusera på de finländska  framgångarna eller uteblivna sådana.

Och framgångarna mäts i antalet medaljer. Det löjligaste är när Finlands olympiska kommitté uppställer ”officiella” medaljmål. Tror någon att det inspirerar de enskilda idrottarna att försöka mera? Sedan ställer en del sportjournalister olympiska kommittén till svars för att medaljmålet inte uppnåtts.

I kommitténs målsättning ingår också så och så många poängplatser. Vad betyder en poängplats? Att man är bland de åtta bästa? Lika väl kunde man räkna poäng för de tio bästa eller de tjugo bästa. Det har ingen betydelse, för ingen tidning har såvitt jag  sett  publicerat någon tabell över hur många poäng olika länder samlat.

För att lindra besvikelsen har någon hittat på att räkna medaljer i förhållande till invånarantalet i olika länder. Det är litet orättvist ur de stora ländernas synvinkel. Då borde de stora också få sända deltagare i proportion till invånarantalet.

idrott och politik, nationalism