Det finns högerradikalism av olika slag. De inom Samlingspartiets ungdomsförbund som vill avskaffa socialskyddet företräder en socioekonomisk höger. Sannfinländarnas invandrarfientlighet är ett utryck för en sociokulturell höger.
Dan Koivulaakso, Mikael Brunila och Li Andersson har gett ut boken ”Äärioikeisto Suomessa” (Extremhögern i Finland), där man huvudsakligen uppehåller sig vid den sociokulturella högern, nationalistiska och direkt fascistiska rörelser och organisationer, där det gemensamma draget är att människorna är olikvärdiga på grund av etniskt ursprung.
Sannfinländarna är ett sådant parti. Författarna definierar Sannfinländarna som ett populistiskt högerradikalt parti utgående från den holländska statsvetaren Cas Muddes analys. Enligt Mudde karakteriseras den populistiska radikalhögern av tre egenskaper: nativism, auktoritarism och populism.
Nativismen är den viktigaste ideologiska egenskapen. Den bygger på tanken att staten tillhör bara en viss nationell grupp och att de som kommer utifrån utgör ett hot mot nationens enhet.
Bokens författare hävdar att ”invandringskritikerna” bland Sannfinländarna, vilkas ideologiska motor utgörs av den högerextremistiska organisationen Suomen Sisu, fick sitt genombrott vid tiden för det föregående kommunalvalet 2008. Då ändrades debattkulturen i landet. Invandringen lyftes upp på den politiska arenan. Det är en stor seger för Suomen Sisu.
Samma fenomen har också behandlats av Marianne Lydén i boken ”Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster” (2012). Hon konstaterar att Suomen Sisu framgångsrikt infiltrerat Sannfinländarnas riksdagsgrupp, trots att färre än tio är medlemmar i organisationen.
Ett skrämmande fenomen, som Cas Mudde konstaterar i en artikel och som Koivulaakso, Brunila och Andersson inte berör, är att de tankar den populistiska radikalhögern företräder, ofta ligger i linje med de traditionella ideologiska grundsatserna. Idén om att varje nation skall ha sin egen stat är mycket allmänt omfattad och opinionen mot ökad invandring har stärkts i hela Europa.
7 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Jag ser det som lite problematiskt att man med ”höger” kan avse två olika, av varandra oberoende ideologier. De grupperingar som ofta avses när man talar om högerradikaler ligger ju de facto ofta rätt långt till vänster, då man ser till den socioekonomiska skalan, medan den västerländska politiska högern ofta kan ha väldigt värdeliberala åsikter. Jag tycker man kunde börja använda nåt mindre vilseledande begrepp än ”extremhöger”, då man syftar på ultranationalistiska, -konservativa, fascistiska etc. grupperingar.
De tre författarna till boken ”Äärioikeisto Suomessa” har tydligen haft holländske statsvetaren Cas Muddes analys som grund för sin definition av sannfinländarna som ett högerpopulistiskt parti, men har väl möjligen missat något mycket väsentligt om de inte mer ingående läst sig in på hans resonemang ex. i den artikel Bjarne Nitovuori hänvisar till.
”Den patologiska normalitetstesen gör inte gällande att den populistiska radikalhögern är en del av det politiska mittfältet i dagens demokratiska samhälle, utan snarare att den utgör en ideologisk och åsiktsmässig radikalisering av konventionella uppfattningar” skriver Mudde.
Han har dessförinnan utforskat och förkastat ”normalpatalogiparadigmet” och ersatt den med sitt eget paradigm, ”den patologiska normalitetstesen” menande att normalpatologiparadigmet saknar empiriskt belägg.
Det framkommer av hans text att forskare olyckligtvis anlagt psykologiska och psykiatriska sunpunkter i sin forskning av högerradikala grupper.
Det är med andra ord tveksamt om en term som patologi överhuvudtaget bör användas i detta sammanhang, men som Mudde ändå gör.
När övergår det som är en accentuering/förstärkning av vanligt förekommande åsikter till att bli något patologiskt?
Så, Bjarne Nitovuori, vad är egentligen felet med nationalstaten?
Patologi-termen står Cas Mudde för. Jag har inte använt den. Det som jag tog fasta på var att de idéer som högerpopulisterna står för egentligen omfattas av en majoritet.
Jag har inte skrivit att det i sig är något fel på nationalstaten. Det som jag reagerar mot är uppfattningen att en stat uteslutande skall befolkas av medlemmar av den egna nationen och att varje stat bara skall bestå av den egna nationens medlemmar. Den uppfattningen är typisk för högerpopulisterna. För Sannfinländarna utgör inte bara invandrarna utan också finlandssvenskarna ett främmande element.
Cas Muddes artikel är egentligen en analys av den aktuella forskningen kring den populistiska radikalhögern. Skall den betraktas som en ”normal patologi” eller en ”patologisk normalitet”. Då jag läste artikeln kom jag av någon anledning att tänka på det där med ”Eländets filosofi” och ”Filosofins elände”. Jag vet inte varför.
Jag uppfattar nog Sannfinländarna som ett populistiskt parti, men inte som ett högerradikalt parti. Oviljan att anpassa sig till den parlamentariska demokratins spelregler gjorde Lapporörelsen och IKL till högerradikala rörelser. Sannfinländarna saknar denna ovilja.
Cas Mudde avslutar sin artikel med att fråga hur det kommer sig att så få partier lyckats med tanke på den oftast utmärkta grogrunden. Den frågan borde absolut få större utrymme i diskussionen om extremhögern i Finland. Må så vara att frågan tvingar det samhällspolitiska etablissemanget att ställa sig framför spegeln.
Så vitt jag vet accepterar många sannfinländare ex. riksdagsmän finlandssvenskarna som en del av den finländska nationalstaten, men det kan eventuellt tänkas att represerntanter för Suomen Sisu är av annan åsikt. Känner inte till partiets inställning till andra etniska grupper i Finland och till olika invandrarkategorier.
Men för att utvidga frågeställningen: varför bara problematisera sannfinländare, högerradikala eller ”högerradikala” och nationalstaten? Varför undviker medier/forskare i så hög grad att problematisera det ”samhällspolitiska etablissemanget” och nationalstatens motsats, det mångkulturella samhället eller mångkulturalismen?
Kan det bero på att många forskare och journalister själva är en del av detta etablissemang och att dessa okritiskt svalt myten om det mångkulturella samhället och dess förträfflighet?
Jag reagerar mot den brist på nyanserat tänkande som är utbredd i medierna bland journalister/forskare i denna fråga.
Själv kan jag tänka mig att ett mångkulturellt samhälle kan fungera under vissa bestämda förhållanden ex. när de etniska grupperna inte är alltför olika varandra och ingen av dem gör anspråk på överhöghet.
Tyvärr gör vissa representanter för islam krav på särställning/överhöghet och en anpassning till detta riskerar att omvandla västliga demokratiska nationalstater till något helt annat.
Exempel på en någorlunda tidigare homogen nationalstat som omvandlats till något helt annat är ju vårt västra grannland Sverige. Sverige är nu verkligen ett mångkulturalistiskt samhälle och denna utveckling har skett på 50 år. Många uppfattar landet numera snarare som en demokratur än en demokrati.
Såvitt jag minns lär Tage Erlander någon gång på 1960-talet offentligt ha sagt att han skattade sig lycklig för att Sveige var ett någorlunda homogent samhälle i motsats till vissa andra länder med olika etniska grupper.
Är dagens Sverige ett bättre Sverige än Sverige på 1960-talet? Personligen tror jag inte.
I själva verket är det väl väldigt få som verkligen tror att Sverige 2012 är ett bättre land för många ursvenskar att bo i än Sverige 1962 eller 1972 (har dock ej bevis).
Frågan är om inte dagens Sverige i många avseenden är ett land i brant nedförsbacke(de traditionella medierna ger verkligen inte den bilden).
Sverige är kanske ett rätt så extremt fall men liknande mångkulturella samhällen med uppenbara problem dags dato torde vara England, Tyskland och Frankrike + eventuellt några länder till bara i Europa)
Med andra ord: man kan förundra sig över hur författare ,journalister och forskare i så hög grad tycks fokusera på vad de uppfattar som högerpopulism, – radikalism och nationalstaten, men förbigår ett troligen betydligt större problem, mångkulturalismen och myten om det mångkulturella samhällets förträfflighet.
Kan det möjligen delvis bero på att att vänstern länge dominerat medierna och mediedebatterna (haft problemformulerinsprivilegiet för att tala med Lars Gustafsson) och alltför många har okritiskt svalt vissa ideer. Eller kunnat fastsälla dagordningen och ståndpunktsägandet för att tala med Mudde.
Därigenom har man (övriga partier) inte lyckats vinna mer gehör för sin politik trots den oftast goda grogrunden.
Håller här helt med Herbert Walther att samhällsetablissemanget borde ställa sig framför spegeln.
Misstänker att många politiker, forskare och journalister alltsedan 1960- och 1970-talen är i hög grad utexaminerade från högskolor/universitet med företrädesvis marxism och marxistisk litteratur som vägkost och att man aldrig riktigt kritiskt velat ifrågasätta visa ”hävdvunna sanningar”.
Exempelvis föreställningen att all slag av nationalism är av ondo är troligen rätt utbredd bland journalister/forskare men det stämmer helt enkelt inte (att vara stolt over sin nationella särart och känna positiv identifikation med denna utan att för den skull förhäva sig på andra nationaliteters bekostnad är exempel på positiv nationalism).
Svallvågorna efter andra världskriget känner vi av ännu.
Den har övertygat de flesta i etablissemanget att yttervänster är bättre än ytterhöger.
Om man tar antalet mördade som kriterium/utgångspunkt är det ett ofrånkomligt faktum att kommunismen mördat fler människor än fascismen/nationalsocialismen.
Jag vet inte om jag vill inlåta mig på en debatt om mångkulturalismen. Såvitt jag minns har jag aldrig använt den termen i det som jag skrivit. Den kan definieras på många sätt, till exempel kan man avse ett samhälle där många kulturer (språkgrupper till exempel) lever sida vid sida utan att ha så mycket med varandra att göra. Jag tycker inte det är ett idealsamhälle. Om det finns flera kulturer i ett samhälle tycker jag att de skall växelverka med varandra och därmed berika varandra.
Få europeiska länder består idag av enbart en folkgrupp eller nationalitet. De flesta är i den meningen mångkulturella. Om idealet är ett monokulturellt samhälle, skall man då tillgripa etnisk rensning?
Det som jag kritiserar hos dem som jag kallar högerpopulister är att olika grupper i samhället anses vara olikvärdiga.
Jag har varit i Sverige otaliga gånger sedan slutet av 1950-talet men jag kan inte säga om det blivit sämre eller bättre. Om det blivit sämre tror jag inte att det är en följd av invandringen.
Om kommunismen mördat flera människor än fascismen/nazismen gör det inte det sistnämnda fenomenet ett dugg bättre.
Herbert: Jag tror inte det är fruktbart att diskutera om Sannfinländarna är höger eller inte. Det väsentliga är vilken deras linje är och jag gillar inte deras linje beträffande invandrare och finlandssvenskar.
I Sverige anser en betydande del av “samhällsetablissemanget”:
1. Sverigedemokraterna är inte likvärdiga med de övriga riksdagspartierna
2. Sverigedemokraternas väljare är inte likvärdiga med övriga väljare
Det är med andra ord inte bara högerpopulister som eventuellt värderar befolkningen olika , utan även “samhällsetablissemang” tycks kunna hemfalla åt samma last.(om mina båda påståenden verkligen stämmer vilket jag är övertygad om att de gör).
Ni journalister eller f.d. journalister talar ju om “rasism” I det ena fallet, vad ni kallar det andra vet jag inte (journalister brukar inte skriva om det)
Det är nog många svenskar som är övertygade om att det gått ordentligt neråt för Sverige på senare år och många av dem är helt övertygade att det beror just på invandringen.
I motsats till Bjarne Nitovuori har de bott hela sitt liv i många decienner I landet, inte bara besökt landet många ganger under olika tidsperioder.
Medierna i landet idkar i stort sett censur i denna fråga.
Men jag kan medge att det finländska etablissemangerts inställning till sannfinländarna är klart skonsammare än det svenska etablissemangets inställning till sverigedemokraterna.
Bjarne Nitovuori borde även reagera på islamisters krav på särbehandling/överhöghet gentemot andra grupper om han uppfattar att sannfinländare verkligen anser att olika etniska grupper har olika värde och detta spelar en stor roll för honom i hans inställning (med tanke på invandring från folk från Nordafrika och Mellanöstern).