Då jag höll på att läsa Tommi Uschanov förträffliga bok ”Miksi Suomi on Suomi” (Varför Finland är Finland, 2012) hörde jag för ungefär tusende gången någon säga att vi nu måste skära ned i de offentliga utgifterna. President Sauli Niinistö anslöt sig till samma kör, då han i sitt nyårstal sade att vi nu ökar Finlands skuldsättning sorglösare än någonsin samt uppmanade beslutsfattarna att fatta modiga beslut.
Uschanov skriver att Keynes aldrig slagit igenom i Finland i motsats till de övriga nordiska länderna. Keynesianismen går grovt förenklat ut på att man under högkonjunktur skall strama åt ekonomin och under lågkonjunktur lätta på den ekonomiska politiken. För närvarande har vi en lågkonjunktur (eller hur?), men nu skall det stramas åt.
Den brittiska nationalekonomen John Maynard Keynes (1883-1946) var snarast konservativ, men hos oss har keynesianismen uppfattats som vänsterpolitisk slösaktighet. Antikeynesianismen har en lång tradition i Finland. Uschanov nämner ett ILO-möte 1936, där Sverige och Förenta staterna nämns som exempel på länder som övervunnit depressionen med keynesianska medel. Finlands representant Paavo Kyrenius från arbetsgivarförbundet konstaterade att Finland är ett exempel på att en depression övervinns med en annan politik: genom att spara och skära ned.
Det låter som Aho-regeringens politik i början av 1990-talet och den politik som nu föreslås.
Att Keynes idéer inte omfattas hos oss syntes i en motsatt situation inför valet 2007. Då talade politikerna om hur man skulle utnyttja den fördelningsmån (jakovara) som uppstått, då man enligt Keynes lära borde ha stramat åt.
Ungefär vid den tiden planerade jag en artikel i Hbl med rubriken ”Är Keynes passé?” . Jag avstod när jag själv började tvivla på att jag förstått mig på Keynes idéer efter att ha talat med en rad politiker. Nu tror jag att det var politikerna som inte förstod sig på Keynes.
3 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Med heller utan Keynes borde man inse, att den kapitalistiska marknadsekonomins hazardspel inte kan styras som en marionett. Det verkar som om molnpengarna rasade ner när som helst. Keynes och hela bunten marknadsekonomister är passe´ för länge sen. Grabba tag i Kapitalet, fast knappast är den teorin eller mera till nån hjälp om man vill rädda kapitalet.
Hur få miljoner och åter miljoner aktiesparare runt om i världen att både uppfatta och uppskatta en ”… kontracyklisk finanspolitik [som] innebär, att kravet om en årlig budgetbalans överges till förmån för en ekonomisk politik som förespråkar en intervention i ekonomin, genom att staten underbalanserar statsbudgeten och ökar de offentliga utgifterna eller sänker skatterna i en lågkonjunktur, alternativt överbalanserar statsbudgeten och minskar de offentliga utgifterna i en högkonjunktur, för att motverka svängningarna i konjunkturcykeln.” Med målet att balansera statsbudgeten över en konjunkturcykel.
Det är så mycket enklare att begripa en president, som tar avstånd från varats olidliga lätthet och ställer en luther framom en kundera. Eller då en katainen och en urpilainen ersätter en sailas med en sjufalt värre vartiainen.
Ekonomisk intervention! Var det inte uttryckligen det Kyrenius och Aho sysslade med då de sparade och skar ned. Men ur en keynesiansk synvinkel vid en oriktig tidpunkt.
Roosevelts New Deal var för övrigt inte alls så keynesiansk som den föreföll att vara. Det sägs att han nog tog avstånd från den utpräglade laissez fair –politiken, men i övrigt lade han sig inte i den fria marknadens görande och låtande. Eller just så mycket som det krävdes för att få till stånd en politisk storm.
Det är uttryckligen här keynesianismen stöter på svårigheter. Den keynesianska välfärdspolitiken förutsätter en sluten nationalekonomi, men det gör inte globaliseringens liberalistiska marknadsekonomi.
Vi har upplevt globaliseringen förr. Före det första världskriget under ett halvt århundrade. Då som nu är frågan för oss densamma: Hur stor arbetslöshet tål Europa? EU har förklarats som ett fredsprojekt, men då och då förefaller det som om barnet redan åkt ut med badvattnet.
Keynes är inte passé, men man kan inte uppfatta hans teori som en dogm. Jag har förstått att han inte ens själv gjorde det.
Det är trevligt att se att -någon- i det här landet bryr sig om Keynes. På officellt håll slår man väl sig ännu för bröstet över hur ”bra” vi skötte vär 1990-tals kris och Lettland lyfts ju nu upp som ett fantastiskt exempel på att sköta kriser med hjälp av nedskärningar.
Keynes säger ju faktiskt inte att kriser inte skulle ta slut utan stimulans. Hans centrala budskap är att med stimulans så minskar man på den smärta som en kris förorsakar, närmast i form av arbetslöshet och som en följd av den, en nästan kronisk långtidsarbetslöshet.
Jag skulle verkligen hoppas att någon innom pressen skulle ställa våra beslutsfattare mot väggen när de lyfter upp Finland på 90 talet och Lettland nu och ställa dem den här lilla frågan ”och hur gick det med arbetslösheten”?
Finlands arbetslöshetskris på 90-talet var den näst-värsta i världen under 1900-talet och tog egentligen inte slut förrän 20 år efter krisens början, och Lettland har väl nu redan exporterat 13% av sin arbetskraft…
Men med politiker som älskar att konsumera under högkonjunkturer och utnyttjar varje lågkonjunktur för att skära ner sina politiska motståndares fördelar är vi väl för evigt dömda till att maximera våra ekonomiska kriser :(