Makthunden

Har riksdagsgruppernas ordförande blivit ett nytt organ som fungerar som riksdagens moralpolis? Om det är så skulle man hoppas att det åtminstone skulle agera konsekvent.

Frågan inställer sig sedan gruppordförandena nu för andra gången inom ett år uttalat sig om en riksdagsledamots lämplighet som utskottsordförande eller -viceordförande.

I juni i fjol uppmanade gruppordförandena Jussi Halla-aho (Sannfinländarna) att avgå som ordförande för förvaltningsutskottet sedan han av Högsta domstolen dömts till böter för hets mot folkgrupp och brott mot trosfrid. Halla-aho avgick. Den här veckan konstaterade gruppordförandena att Antti Kaikkonen (C) inte behöver avgå från posten som vice ordfröande för stora utskottet, fastän han i början av året av tingsrätten fick en villkorlig fängelsedom på fem månader missbruk av förtroendeställning vid stiftelsen Nuorisosäätiös utbetalning av valbidrag, alltså för korruption. Kaikkonen avgick trots gruppordförandenas ”frikännande”.

Gruppordförandenas talesman Samlingspartiets Petteri Orpo försökte förklara skillnaden med att Halla-ahos brott berör frågor som handhas just av förvaltningsutskottet, medan Kaikkonens brott inte gör det. Det är en ohållbar motivering. Som EU-utskott behandlar stora utskottet allt mellan himmel och jord.

Ett annat argument som nämnts är att Halla-aho uttalade sig nedsättande om Högsta domstolens beslut. Men är det inte också fråga om samma sak, fastän lindrigare, då Kaikkonen efter domen konstaterade att han inte anser sig ha begått något fel?

Centerns ledning var av samma åsikt. Gruppordförandenas beteende (med undantag för Sannfinländarnas Pirkko Ruohonen-Lerner) visar att de senaste årens valfinansieringshärva inte fått den politiska eliten att inse vad som är korruption och vad inte.

Den största skillnaden mellöan fallen är att Halla-aho dömdes till böter och Kaikkonen till fängelse. Kaikkonens brott var alltså ur rättsväsendets synvinkel grövre.

gruppordförande, korruption