Svenska folkpartiet borde inte ingå valförbund med Centern i nästa års EU-val, ansåg Västra Nyland i en ledare för en vecka sedan. Det vore ologiskt eftersom Centerns EU-linje avviker markant från regeringens och SFP:s. En egen lista är den bästa och ärligaste lösningen och samtidigt den lösning som antagligen mobiliserar väljarna bäst, menade tidningen.
Eftersom detta är ett val av Europaparlamentet (och inte något finländskt organ) och både Centern och SFP är med i den liberala gruppen i parlamentet ALDE är den mest logiska lösningen att de två är i valförbund. Att EU-linjerna nu förefaller att skilja sig hänger samman med att Centern är i opposition. I den förra regeringen under Matti Vanhanen och Mari Kiviniemi var det svårt att se någon skillnad.
Däremot ligger det något i argumentet att en egen lista mobiliserar. Det har de tidigare EU-valen visat. 1999 då SFP senast var i valförbund med Centern var dess röstetal lägre än i alla andra EU-val hittills. Å andra sidan var valdeltagandet överlag klart lägre (30 procent) då än i något annat val.
Ett valförbund skulle dock bättre än en egen lista säkra ett mandat om man lyckas koncentrera SFP-rösterna till en kandidat. Vem skulle det vara i så fall? Knappast den nu sittande EU-parlamentarikern Nils Torvalds. Kanske Stefan Wallin?
Också Centerns veteranpolitiker Paavo Väyrynen har motsatt sig ett valförbund med SFP. Hans motiv lär vara att hans chanser att erövra sannfinländska röster minskas om en röst på honom kan tänkas gynna invalet av en svensk liberal.
Av de centerledamöter som suttit i Europaparlamentet kan väl bara Olli Rehn och Anneli Jäätteenmäki betraktas som liberaler. Annars är Centern väl närmast ett värdekonservativt, fosterländskt parti med socialt samvete och med regionalpolitiken i central position. Väyrynen har också föreslagit att Centern träder ut ur den liberala gruppen. Men vilken grupp skulle passa Centern bäst? Någon sådan finns knappast i dagens parlament.
Det finns dock centerpartier i åtminstone sju EU-länders parlament – i Finland och Sverige samt det forna östblocket – och dessa kunde väl bilda en egen grupp i EU-parlamentet. Centern i Finland är klart starkast av dessa partier och dess representanter skulle sålunda få en ledande ställning i gruppen.
Före kriget fanns det till och med en sammanslutning för centerpartiernas föregångare bonde- eller agrarpartierna, grundat av premiärministrarna i Bulgarien, Polen och Tjeckoslovakien 1921. Den kallades Gröna internationalen och hade som mest medlemspartier från 17 länder, bland dem Finland.
2 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Det är av synnerligen stor betydelse att Svenskfinland och Åland har ett ansikte och synlighet i EU-Parlamentet. Vi har nu haft fem utmärkta representanter i rad. Representanter som varit representativa, och som högeligen uppskattats i t.ex. ALDE-gruppen (center-liberaler) i EU. Senast hängde SFP-platsen på ett hår. Nu när Kroatien är med och delar på platserna, så är det mycket svårt att få en SFP-are/Ålänning invald, av rent valmatematiska skäl. Därför skulle ett valförbund vara tryggast. Centern, som med en viss sannolikhet är regeringsparti inom överskådlig framtid, vore ett tryggt alternativ. Samlingspartiet likaså. T.o.m. KD och Gröna vore bättre än inget valförbund, och på allvar riskera att få Svarte Petter, dvs 0. Man måste se kallt valmatematiskt på Brysselrepresentationen.Många har inte fattat hur allvarlig situationen är.
Inför alla val strävar alla partier till att finna de politiska instrument med vars hjälp de förmår maximera sitt valresultat. Ett maximalt antal röster är en förutsättning för att partiet skall kunna trygga sitt politiska inflytande, dvs. sin politiska makt. Detta igen är en förutsättning för partiets existens.
Valförbundet utgör dock endast ett av de nödiga instrumenten, men på inget sätt det enda eller det avgörande. Partiets valprogram och partiets trovärdighet är minst lika viktiga, om inte viktigare politiska instrument.
Nitovuori noterar att SFP och Centern i Europaparlamentet tillhör den s.k. liberala gruppen ALDE, men t.o.m. som medlem i SFP måste jag erkänna, att min uppfattning om vad gruppen i fråga sysslar med är begränsad. Och jag befarar att ALDE:s politik är tämligen okänd för finnarna överlag.
ALDE:s hemsida påminner till sitt koncept mycket starkt om presidentens NATO-seminarium. Sida upp och sida ner läser jag om Ryssland och de ryska regimkritikerna, men Ryssland är inte ens medlem i EU.
I sitt tal till SFP:s partidag i Borgå redogjorde ALDE-gruppens ordförande sir Watson för ALDE-gruppens valprogram i det förestående EU-valet: ”Från 1979 till 1999 styrde Socialdemokraterna Europa. De spenderade våra ekonomiska reserver – och de skuldsatte oss smärtsamt. Sedan 1999 har det varit de konservativa European People´s Partys tur. Tyvärr har inte heller de någon framgångsrik strategi för Europa”.
Se där den liberala uppfattningen om bygget av välfärdssamhället i ett nötskal, men visst kan jag också ge sir Watson rätt. Under det konservativa styret har de sociala klyftorna i Europa fördjupats markant och på ett allvarligt sätt skadat de grundläggande förutsättningarna för en demokratisk och fredlig utveckling inom EU.
Sir Watsons tal till partidagen förklarar för sin del varför Hummelstedt i sin kommentar till Nitovuoris uppsats nogsamt undviker att nämna Socialdemokraterna som ett alternativ för ett valförbund med SFP. Men och andra sidan vet jag av erfarenhet att Socialdemokraterna för sin del nogsamt undviker ett valförbund med anhängare av laissez faire -politiken.
Då sir Watson uppfattar den efterkrigstida generationens bygge av välfärdssamhället som en stöld av de egna barnen, kan blotta tanken på ett valförbund med Socialdemokraterna lugnt avfärdas. Detsamma torde gälla för Vänsterförbundets del. Barnbidragen är inte stöld, utan universellt stöd.
Hummelstedt ser också Samlingspartiet som ett tryggt valförbundsalternativ för SFP, vilket för sin del alltid berättar något om SFP:s uppfattning om välfärden, demokratin och om vårt behov av en östgräns fri från militär spänning. Men då han nämner KD och De Gröna, gör han EU-politiken till en loppmarknad för samhällsengagerade cyklister.
KD är det parti som bland väljarna vanligtvis står längst borta från SFP och man får räkna med att partiets trovärdighet drabbas av ett valförbund med KD. För De Gröna är konstellationen den motsatta. De Grönas trovärdighet tar utan tvekan skada av ett samarbete med landets mesta djurplågarparti. Här avser jag inte rashundarna, raskatterna eller rashästarna, utan minkarna och rävarna i de trånga burarna.
SFP har två stora problem i EU-valet: språkfrågan och avsaknaden av nya stora årskullar.
Språkfrågan har igen blivit en klassfråga. Det blivande prekariatet i östra Finland vill i skolan koncentrera sig på studier i ryska i hopp om arbete och utkomst, men herrarna i Helsingfors vill att det blivande marginaliserade skall läsa svenska. För att de bättre skall kunna ta del av krönikorna i Hbl om släkterna Ehrnrooth, Linder och Mannerheim eller släkterna Donner, Torvalds och Thors.
Avsaknaden av nya stora årskullar får frågan om valförbund att blekna. Partierna måste helt enkelt plocka sina nya väljare av de andra partierna. Det torde vara logiskt att anta att SFP inte får en kotte av Sannfinländarna.