Makthunden

Helsingin Sanomat publicerade i söndags (15.9) en lång redogörelse för hur det gick till när regeringen fick till stånd sitt beramade beslut om strukturreformerna i slutet av augusti. En central tes är att det blev möjligt sedan SDP:s ordförande finansminister Jutta Urpilainen äntligen tagit över ledningen för sitt parti och därmed överflyglat oppositionen inom partiet personifierad av förre ordföranden talman Eero Heinäluoma.

Urpilainen betonar en reform av strukturerna och utbudet av arbetskraft, medan sysselsättningen och efterfrågan på arbetskraft är centrala för Heinäluoma, menar HS i sin analys.

Analysen är intressant, men jag betvivlar riktigheten i den. Ungefär samma dag (14-15.9) publicerade gratistidningen Helsingin Uutiset en kolumn av Heinäluoma, som vad det ideologiska innehållet beträffar lika väl kunde ha skrivits av Juhana Vartiainen eller Erkki Liikanen, två av dem som ivrigast driver tesen att den viktigaste uppgiften är att få finländarna att jobba mera. ”Om vi vore lika flitiga som våra svenska och danska vänner skulle Finland inte skuldsätta sig och man skulle inte behöva tala om nedskärningar i servicen”, skriver Heinäluoma.

Det centrala innehållet i regeringens paket är strukturreformer som skall öka utbudet på arbetskraft genom att driva ut kvinnor i arbetslivet, förkorta studietiden osv. Samtidigt ägnas mindre uppmärksamhet åt hur efterfrågan på arbetskraft skall ökas. Hela den politiska eliten idisslar nu samma fras: arbetskarriärerna måste förlängas för att vår välfärd skall räddas.

En kättersk fråga: är det inte snarare den globala ekonomiska krisen som gjort att exporten inte drar, vilket i sin tur äventyrar vår välfärd? Och även utan kris tillverkar finländarna fel produkter som det inte finns efterfrågan på, vilket professorerna Antti Hautamäki och Matti Pohjola nyligen påpekade i en artikel i tidskriften Ulkopolitiikka.

arbetskarriärer, SDP