Härmed ansluter jag mig till dem som protesterar mot att mäktiga medier som Helsingin Sanomat (14,11) och finska Yle (16.11) låter Sannfinländarna och deras europeiska motsvarigheter stå för epitetet ”EU-kritiska”.
Att vara kritisk också i förhållande till något som man accepterar hör till medborgardygderna i ett demokratiskt samhälle. Genom att acceptera Timo Soinis definition låter HS och Yle förstå att alla andra är okritiska.
Soini och hans parti är inte ens EU-motståndare. De föreslår inte att Finland går ur EU eller euroområdet. I varje fall har de inte presenterat något trovärdigt program för ett utträde, vilket några partier utanför riksdagen ändå gjort.
I det övriga Europa används termen ”EU-kritisk” sällan för Sannfinländarna och deras motsvarigheter. En allmänt vedertagen term är populister, ibland också högerpopulister (för det finns också vänsterpopulister, men Sannfinländarna hör knappast dit). Kanske ännu hellre borde de ifrågavarande partierna betecknas som nationalistiska.
Typiskt för populisterna är att samhället indelas i två läger, den korrupta eliten och det rena folket (de sanna finländarna) som är mer eller mindre förtryckt eller marginaliserat. Till det förstnämnda lägret hör också invandrarna och andra minoriteter. Populisternas protest mot det rådande systemet baserar sig på en förenklad och svartvit analys utan utrymme för mångfalden, komplexiteten, osäkerheten och det relativa i samhällsproblemen.
I Yles Ykkösaamu och nyhetssändningarna därefter (16.11) försökte man med hjälp av EU-kommissionären Olli Rehn och Timo Soini frammana bilden av att kampen i EU-valet i står mellan de ”EU-kritiska” och det EU-etablissemang som Rehn representerar. Rehn gjorde sitt bästa för att stärka den bilden, då han hoppades att de konservativa (EPP), socialdemokraterna (PES), de centerliberala (ALDE) och kanske de gröna tillsammans skulle möta populisternas anstormning.
Det är en drömkonstellation för Soini och hans anhängare: det korrupta EU-etablissemanget mot folket, där så gott som alla andra partier stöder etablissemanget och dess misslyckade åtstramningspolitik. Så länge till exempel de europeiska socialdemokraterna eller gröna inte kunnat presentera något trovärdigt alternativ till den politik Olli Rehn representerar som ekonomikommissionär får den här myten näring.
4 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Ledande politiker i Europa vill förvandla nationalstaterna till mångkulturella samhällen och de understöds oftast av de största medierna. I den meningen finns det en maktelit som står fjärran från folket. EU har som mål att öka sin makt på nationalstaternas bekostnad.
I själva verket borde aldrig massinvandring från främmande kulturer i Europa ha tillåtits utan folkomröstning.
Eländet har påtvingats nationalstaterna och folken i många europeiska länder.
Många anser att en sådan utveckling (nationalstaternas utveckling till mångkulturella samhällen) på sikt även förutom nationalstatens undergång även leder till demokratins undergång och dess ersättande av en auktoritärt eller diktatorisk styrelseform, eftersom demokrati svårligen förenas med mångkultur,enligt dessa.
Att medborgare protesterar mot detta är ju bara sunt, att vara populist blir faktiskt att stå på folkets sida mot makteliten.
Man kunde hoppas att även journalister skulle snarare ställa sig på folkets sida än på maktens,men så är det tyvärr sällan numera.
Bjarne Nitovuoris definition av populism tyder på att han i rätt hög grad, medvetet eller omedvetet, internaliserat maktens språk.
Jfr Sverige: ännu i början på 1960-talet var Sverige en rätt homogen nationalstat och Tage Erlander skattade sig lycklig över detta när han jämförde med mångkulturella stater med oroligheter.
Sverige idag ett helt annat mångkulturellt land med betydande problem som följt i massinvandringens spår.
Därav även en urgröpning av demokratin så att landet numera ofta uppfattas som en demokratur.
Det nationalistiska Sverige i början på 1960-talet var sannolikt långt bättre än dagens mångkulturella Sverige.
Att bli klok på dagens beslutsfattande politiker och medlöpande journalister som så ihärdigt förordar detta mångkulturella projekt, se där inte lätt för förnuftigt tänkande medborgare.
I rättvisans namn ska väl sägas att jag anser Bjarne Nitovuori som en relativt balanserad journalist.
Svårt att frigöra sig från sedvanliga föreställningar(enligt min mening mindre väl genomtänkta)som tycks florera bland journalister tycks han i alla fall ibland påvisa, enligt min mening.
”Populisternas protest mot det rådande systemet baserar sig på en förenklad och svartvit analys utan utrymme för mångfalden, komplexiteten, osäkerheten och det relativa i samhällsproblemen”.
Är detta inte just det som journalister sysslar med när de stämplar invandringskritiker som rasister eller beskyller dem för rasism?
Invandring är en ganska komplicerad fråga, all invandring är ju inte av ondo, men journalister fördjupar sig inte närmare i frågan i hela dess vidd, men har ändå lätt att stämpla även befogad kritik som rasism.
Invandring är inte alltid en berikning.
Samma sak gäller ofta även politiker som troligen illa har satt sig in i denna fråga på grund av dess komplexitet.
Politikers föreställning om att alla kulturer har lika värde har lett dem vilse för så är det i själva verket inte.
Det finns barbariska kulturer och civiliserade kulturer.
Poliitiker och journalister lever enligt den här definitionen ganska väl upp till att vara populister
enligt min mening eftersom de i så hög grad förenklar frågekomplexet.
Att se sannfinländarna som de enda populisterna är med andra ord att förenkla, man kan alltså säga att även Bjarne Nitovuori är populist i sin egen mening!
Jag reagerade närmast på att en del journalister gått i Timo Soinis fälla och låtit honom representera EU-kritiken i vårt land. Soinis inställning till EU kan dessutom knappast kallas kritisk. Hans retorik består av slagord för att appellera till dem som tror att EU är roten till allt ont. EU strävar knappast att öka sin makt på nationalstaternas bekostnad. Det är i så fall nationalstaterna som via sina representanter i EU försöker öka EU:s makt.
Det är ett obevisat påstående att mångkultur är oförenlig med demokrati. De flesta demokratier är mångkulturella medan många diktaturer är monokulturella.
Och enligt vilka kriterier kan man påstå att någon kultur är mindre värd än en annan?
Citerar här Nicolai Sennels: ”Mångkulturalisering av ett samhälle leder därför till ett ökat behov av kontroll, förbud, polis och hårdare straff för att förhindra interna fraktioner från fusk eller från att begå brott mot samhället. Multikulturella samhällen rör sig därför lätt ett steg mot ett mindre demokratiskt och mer fascistiskt skick. Den tidigare tyske förbundskanslern Helmut Schmidt konstaterar i efterhand: ”Begreppet mångkulturalism är faktiskt oförenligt med ett demokratiskt samhälle… Om någon frågar var i världen mångkulturella samhällen fungerar, kommer han snabbt till slutsatsen, att mångkultur endast kan existera i fred inom starka auktoritära stater.” (Hamburger Abendblatt, 24 Nov 2004).”
Ett samhälle där de etniska grupperna inte är alltför olika varandra kan fungera någorlunda bra exempelvis inomeuropeisk invandring har inte lett till stora problem i ex Sverige på 60-talet och 70-talet. Jag kan tänka mig att Nitovuori utgår från en sådan smal definition av det mångkulturella samhället, men pointen med nuvarande invandringspolitik är att folk från helt främmande kulturer som den islamska översvämmar många länder i Europa och detta bevisligen ställt till med stora problem.
Att idag samtidigt göra sig till anhängare av det mångkulturella samhället och ändå se islam som en ofarlig kultur håller bara inte, man må betänka att islam ingalunda vill ha ett mångkulturellt samhälle utan dess motsats med överhöghet för sig själv.
Att alla kulturer skulle ha samma värde är helt befängd.
Att se den våldsdyrkande och våldsfixerande och barbariska islamska kulturen som likvärdig med västerländsk humanism och modern kristen tradition är en villfarelse.
Vi i västerlandet har ju tagit oss ur barbariet efter en lång historisk utveckling, tydligen något Nitovuori inte dess mer uppskattar.
Borde vi återgå till att stena till döds otrogna kvinnor?
Kulturer är definitivt av olika värde därför att en del förhärligar våld, andra inte.