Makthunden

Helsingfors stadsfullmäktige slog förra veckan (11.12) fast delgeneralplanen för Havsrastböles västra strand i Nordsjö, som innebär att bostäder för ca 2000 invånare byggs i en skog, som hört till invånarnas, inte bara nordsjöbornas, mest populära rekreationsområden.

Beslutet är särskilt beklagligt med tanke på att fullmäktige hade tillgång också till en alternativ plan, som närområdets invånare låtit utföra och som också skulle ha inneburit bostäder för 2000 invånare genom en förtätning av den redan existerande bebyggelsen. Jag tror det är rätt ovanligt att invånarna så aktivt deltar i planläggningen. Att de beslutande organen förbiser detta är ett enormt bakslag för närdemokratin.

Jag har förhållit mig skeptisk till den planerade kommunreformen därför att man i det sammanhanget sällan nämner närdemokratin i de planerade storkommunerna, framför allt i de redan existerande storkommunerna såsom till exempel Helsingfors och Esbo. Jag vet att det finns ett motstånd mot att skapa nya organ såsom stadsdelsfullmäktige när strävan snarare varit att sammanslå organ.

En risk är att invånarna inte alls är intresserade av närdemokratin och att ärendena kommer att skötas av några få aktiva. Men då invånarna visar sådan aktivitet som i Nordsjö borde de styrande inte förhålla sig så som stadsfullmäktige förra veckan.

I Nordsjö har medborgaraktiviteten varit särskilt stark, vilket visat sig i att man lyckats avstyra byggnadsplanerna för både Nybondas och Svarta Backen. Men medborgarrörelserna har också lidit nederlag, bland annat då man inte lyckades stoppa hamnprojektet.

Beslutet om Havsrastböle kommer säkert att överklagas. Men den metoden tror jag inte riktigt på. Förvaltningsdomstolen kan riva upp beslutet bara på juridiska grunder, om man begått något formfel. Det är inte domstolarnas sak att pröva ändamålsenligheten i besluten. Det är de demokratiskt valda politiskt ansvariga instansernas sak.

närdemokrati