Bjarne Nitovuori bloggar om politik

Okategoriserad

Ukraina och Finlands politik

6 mar , 2014, 11.15 Bjarne Nitovuori

 

Det är otvetydigt att Ryssland brutit mot internationell rätt i Ukraina och att Vladimir Putin ljuger om de ryska styrkorna på Krim.

Men samtidigt kan det visa sig ha varit den dåvarande oppositionens ödesdigra misstag att underkänna den överenskommelse som träffades 21.2 mellan president Viktor Janukovitj och oppositionen under överinseende av Polens, Frankrikes och Tysklands utrikesministrar. Det skulle också ha garanterat ett presidentskifte inom detta år.

Nu avsattes Janukovitj troligen grundlagsvidrigt. Ett entledigande hade enligt den ukrainska grundlagen förutsatt en impeachment-procedur alltså något i stil med vår riksrätt. Att presidenten flydde fältet, lämnade presidentpalatset obevakat och inte meddelade var han befann sig samt dessutom undertecknade ett brev där han begärde rysk militär hjälp gjorde givetvis hans ställning ohållbar.

Hos oppositionen stör mig dessutom att extremhögern ingår i den nya regeringen och att man skyndade sig att skrota en lag som garanterade bland annat den ryska minoritetens rättigheter (enligt uppgift har skrotandet dock återtagits).

Men som sagt: Ryssland är huvudskyldigt till den nuvarande krisen.

Jag har framför allt på Facebook noterat att det bland finländarna råder delade meningar om krisen, även om hur Finland borde agera. Ändå skriver Helsingin Sanomat, senast idag, att det hos oss råder stor enighet om att Finland bör sköta Ukraina-krisen utryckligen genom EU.

Den enigheten är nog inte så kompakt. Läs till exempel vad förre Moskva- och Stockholms-ambassadören Heikki Talvitie skriver om hur det skadar Finlands intressen att sköta relationerna till Ryssland enbart via EU. Talvitie är numera ordförande för Samdundet Finland-Ryssland.

Konflikten mellan den nuvarande officiella linjen och Talvities syn utgör en fortsättning på en gammal motsättning redan från 1800-talet om hur man skall förhålla sig till Ryssland/Sovjetunionen. Talvities linje påminner om den efterkrigstida politiken, den som kallades Paasikivi-Kekkonen-linjen och senare ofta i pejorativt syfte  finlandiseringspolitiken.

Den nu förhärskande linjen går ut på att vi genom att vara en del av en starkare enhet, EU, kan pressa och påverka Ryssland. Den andra ståndpunkten är att vi inte skall försöka pressa Ryssland utan anpassa oss och driva våra egna nationella intressen, som inte nödvändigtvis överensstämmer med de övriga EU-ländernas intressen.

 

, ,

Om Bloggaren

Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
mars 2014
M T O T F L S
« feb   apr »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Kategorier

2 kommentarer

  1. Herbert Walther skriver:

    Om man inte har en egen utrikespolitik, så har man en annans utrikespolitik. Finland har inte längre en egen utrikespolitik. Finland har EU:s utrikespolitik. EU:s utrikespolitik leds av baronessan av Upholland, och lady Ashton har också givit mönstereleven Finland goda betyg (leader).

    Finlands förändrade utrikespolitiska situation har med största tydlighet kommit i dagen under krisen i Ukraina. Finlands utrikesminister har tvingats resa Europa kors och tvärs för att gång efter annan övertyga – inte ryssarna – utan sina kolleger inom EU att Finland i utrikespolitiska frågor gör som EU vill. Vårt utrikesministerium framstår redan som Kommunförbundets enhet för svenska och internationella ärenden.

    I skrivande stund inträffade detta vid estnisk-ryska gränsen i Narva, där 12 av EU:s utrikesministrar demonstrativt och unisont fördömde Rysslands agerande i Ukraina. Under den polska utrikesministern ledning kom de 12 överens om att EU bör förstärka sin försvarspolitik och uppdatera beredskapen för sin krishantering. I klartext innebär detta Nato.

    Reaktionäre ryske politikern Purisjkevits myntade uttrycket ”Finis Finlandiae” i den ryska riksduman år 1912. Uttrycket återanvändes under förhandlingarna om vsb-pakten 1948, men kom till skam under presidenterna Paasikivis och Kekkonens fasta fosterländska ledning.

    I dag, då den liberalistiska marknadsekonomin tagit hand om vår ekonomiska politik, då EU tagit hand om vår utrikespolitik och då Nato gör sig beredd att ta hand om vår säkerhetspolitik, är det ingen av de tongivande politikerna som minns det gamla uttrycket. Det finns all anledning att studera ambassadör Talvities utrikespolitiska analys.

  2. Hans Anas skriver:

    Fint om Bjarne Nitovuori även förklarade på vilket sätt Ryssland brutit mot internationell rätt.

    Även om så verkligen skett är detta nog delvis en följd av västs legitemerande av ett odemokratiskt förfarande.

    Men det vill EU:s politiker och medierna bortse från och förtränga!

    Vi vanliga medborgare borde alltså fråga oss varför EU:s och USA: s ledare inte respekterar demokratins spelregler.

    Man hade kommit överens om nyval i Ukraina, oppositionen kunde ha inväntat detta och låtit folket bestämma Ukrainas väg. I stället utförde man en statskupp och störtade en folkvald president med mycket brutalitet.

    Väst har inte särskilt mycket protesterat mot detta!

    Demonstranterna kom delvis från utlandet och hade utbildats och tränats där, förmodligen hade USA finansierat. Även EU politiker lär ha deltagit i demonstrationerna.

    Ukraina skall tydligen bestraffas för att landet tydligen var berett att göra business med Ryssland, EU har lobbat via Internationella valutafonden för att få in amerikanska storbanker i Ukraina för att denna Internationella valutafonden skall kunna leva på ukrainska folkets ränteutgifter, enligt visa uppgifter.

    Om detta är sant är demokratin inte mycket värd för väst i synnerhet när pengar är med i bilden.

    Man kan även fråga sig hur många gånger har inte USA ingripit för att skydda amerikanska liv och eventuellt brutit mot internationell rätt.

    Skyldiga är, enlig min åsikt, demonstranterna (som inte inväntade val i demokratisk ordning) och EU och USA som var redo att köra över demokratin för att nå sitt mål.

    Ryssland har kanske även skäl att frukta Nato missiler på ukrainsk mark riktade mot mål i Ryssland om en antirysk regim har makten där.

    Vi kan inte heller bortse från att över 100.00 ryssar i Ukraina bett om asyl i Ryssland.

    Jag reagerar med andra ord på västs politikers och mediers ensidiga och förenklade bild av händelseförloppet.

    Denna västs mediebild håller knappast för en mer objektiv granskning.

    Positivt är att Nitovuori medger att demonstranterna möjligen gjorde ett ödesdigert misstag när de inte inväntade valet och att detta kanske var grundlagsvidrigt.

    Men jag är inte så säker på att Ryssland är den huvudskyldige vilket Nitovuori tycks vara.

    Anser även att Herbert Walther har flera poäng med sin kommentar.

Kommenteringen är stängd.