Vad händer om Antti Rinne blir Socialdemokratiska partiets nya ordförande vid partikongressen i maj? Rinne har svävat på målet i frågan om han tänker lägga beslag på Jutta Urpilainens finansministerpost. Ibland har han antytt att Urpilainen och de övriga SDP-ministrarna kan fortsätta till nästa års riksdagsval och att Rinne skulle koncentrera sig på att leda partiet.
Det skulle vara en omöjlig situation. Det ledande temat i Rinnes kampanj har varit att SDP:s regeringspolitik har varit felaktig. Som ny ordförande måste han kräva synliga ändringar i politiken, oberoende av om han går med i regeringen ej. Annars mister han helt och hållet sin trovärdighet. Samlingspartiet går knappast med på radikala ändringar och en regeringskris är inte utesluten om Rinne är konsekvent. Hur reagerar väljarna om han tvärtom låter SDP fortsätta på samma linje som hittills i regeringen medan han som ordförande gör gällande att linjen ändras efter valet?
Om Jutta Urpilainen lider nederlag vid partikongressen i Seinäjoki är det ett misstroendevotum mot henne och det är svårt att se att hon kan göra något annat än att avgå från regeringen. Här finns ett parallellfall från 1957. Då K-A. Fagerholm led nederlag vid den socialdemokratiska partikongressen, den kongress som utlöste partisplittringen, inlämnade han sin regerings avskedsansökan. Motiveringen var att fyra av de fem socialdemokratiska ministrarna tillhörde oppositionen i partiet och att de därmed inte åtnjöt den nya partiledningens förtroende.
För den händelse Rinne skulle välja att stå utanför regeringen till riksdagsvalet kan ett annat parallellfall nämnas. 1994 lämnade Pertti Salolainen posten som Samlingspartiets ordförande och Sauli Niinistö valdes i hans ställe. Men Niinistö vägrade gå med i Esko Ahos (C) borgerliga regering utan deltog först i Paavo Lipponens (SDP) så kallade regnbågsregering efter riksdagsvalet 1995. Skillnaden jämfört med SDP nu är att Niinistö inte valdes i protest mot Samlingspartiets regeringspolitik. Salolainen avgick i frustration över att finansminister Iiro Viinanen (Saml) i praktiken ledde Samlingspartiets regeringspolitik. Niinistö var snarare Viinanens man och bedrev ingen oppositionspolitik utanför regeringen.
Samlingspartiet förlorade för övrigt ett mandat i riksdagsvalet 1995. Kanske partiet hade förlorat ännu mer med Salolainen vid rodret. Niinistö var till en början justitieminister och övertog finansministerposten efter Viinanen 1996. Det var först då man införde praxis att det näststörsta partiets ordförande skall vara finansminister. Vilken är visdomen med att upprätthålla den ”traditionen”?
En kommentar
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Jag har ett svagt minne av en för all del nog så kort tid inom SDP, då partiet inte alls hade någon ordförande. I februari 1993 meddelade Sundqvist att han avgår med omedelbar verkan från ordförandeposten och partiets vice ordförande Kekkonen åtog sig att sköta ordförandens uppgifter fram till den ordinarie partikongressen i juni samma år. Vid den partikongressen valdes Lipponen till ordförande och partiet gick mot sin största efterkrigstida valseger i mars 1995.
Det fanns de som då skämtsamt föreslog, att partiet i stället för ordförande, kunde nöja sig med att välja nödigt antal vice ordförande för olika betydelsefulla uppdrag. Med facit i hand kan man med en elak underton påstå att det låg något i förslaget.
Traditionen om att utse det näststörsta partiets ordförande till finansminister har väl kanske inte så mycket med politisk visdom att skaffa. Snarare tvärtom. Här är det fråga om att försöka hålla koll på statsministern partipolitiska satsningar i en situation då utrikespolitikens specifika politiska vikt avtagit pga. medlemskapet i EU.
Det var någon som i samband med publiceringen av Södermans memoarer framhöll, att Södermans politiska tyngd låg i hans förmåga att medverka till utformandet av en trovärdig linje för partiet och därefter översätta linjen till vederhäftig lagtext.
Det är de här aktörerna som socialdemokratiska partiet nu saknar. Må så vara att det agrara fattigsamhällets dåtida nedgång öppnade vida möjligheter för förverkligandet av det nordiska välfärdssamhället. Det vill säga det som nu i sin tur går i putten.