Makthunden

Riksdagen borde inte bevilja Lasse Männistö (Saml) befrielse från uppdraget som riksdagsledamot för att han skall vikariera Laura Räty (Saml) som biträdande stadsdirektör i Helsingfors under nio månader.

Männistös utnämning är en följd av ett vidrigt  politiskt spel, men det är en sak som riksdagen inte kan ta ställning till. Däremot kan riksdagen anse att orsaken till Männistös befrielse inte är godtagbar.

I allmänhet godkänner riksdagen utan omröstning och diskussion en ansökan om befrielse som gjorts sedan ledamoten blivit utnämnd till innehavare av en tjänst. Tidigare var det vanligare att riksdagsledamöter utnämndes, framför allt till landshövdingar eller generaldirektörer. Nu finns det inte längre landshövdingar, antalet generaldirektörer har minskat och politiker kommer mera sällan i fråga för dem. Också vid utnämningar till stadsdirektörer eller biträdande stadsdirektörer har riksdagsledamöter beviljats avsked.

Den här gången är det dock fråga om ett kort vikariat och riksdagen tvingas ta ställning till ett fall av ny typ. Det är önskvärt att riksdagen inte låter saken slinka igenom utan principiell debatt.

Alla gånger har riksdagen inte beviljat avsked då ledamöter begärt om det. På 1990-talet behandlades två sådana fall. Marjatta Stenius-Kaukonen (VF) begärde hösten 1991 avsked på grund av ”politikens moraliska förfall som gjort det lönlöst och omöjligt att utföra uppdraget som riksdagsledamot”. Riksdagen godkände inte motiveringen och förkastade ansökan med rösterna 129-12. Stenius-Kaukonen fick inte stöd ens av sina gruppkamrater. Däremot stöddes hon av nästan hela den gröna gruppen.

Hösten 1994 anhöll Vesa Laukkanen, som långt tidigare  utträtt ur den kristliga gruppen, om befrielse därför att han ”upphört med all politisk verksamhet”. Ansökan förkastades med rösterna 138-38. De här två fallen kan naturligtvis inte jämföras med fallet Männistö men visar att riksdagen har prövningsrätt och att befrielseansökningarna inte godkänns automatiskt.

riksdagsavgångar, utnämningar