Bjarne Nitovuori bloggar om politik

Okategoriserad

Centern följer mönster

24 Nov , 2014, 10.34 Bjarne Nitovuori

 

Det skall ske en tidigare aldrig skådad svängning i opinionerna för att inte Centern skall blir störst i riksdagsvalet i april och Juha Sipilä ny statsminister.

Det betyder att det mönster som varit rådande över ett kvarts sekel går igen. Ett skifte i den politiska kulturen ägde rum i och med riksdagsvalet 1987. Då hamnade Centerpartiet/Agrarförbundet för första gången i Finlands självständighets historia i opposition mot en majoritetsregering. Efter det har Centern varje gång kommit in i regeringen som största parti och som statsministerparti: under ledning av Esko Aho (1991-1995), Anneli Jäättenmäki (2003), Matti Vanhanen (2003-2010) och Mari Kiviniemi (2010-2011). Under alla andra riksdagsperioder efter 1987 har partiet varit i opposition mot en rödblå majoritetsregering, sammanlagt fyra perioder.

Efter oppositionsperioderna har Centern alltid varit valsegrare och med ett undantag också blivit störst. Trots en valseger 1999 lyckades partiet inte bli störst och togs inte med i regeringen (Lipponen).

1987 års skifte i den politiska kulturen återspeglar sig också i att Samlingspartiet av de så kallade stora partierna suttit längst i regeringen, det parti som inte fick vara med under 21 år därförinnan. Bara 2003-2007 har partiet varit utanför. Efter valet 2003 bildades något så ovanligt som en rödmylleregering med Centern och SDP som stomme, som var den vanligaste konstellationen före 1987.

Efter det senaste riksdagsvalet 2011 talades det om ett nytt skifte i den politiska kulturen, då man i stället för tre stora hade fyra stora partier. Sannfinländarna hade sällat sig till de stora. Då hävdades att det gjorde det svårare att bilda en majoritetsregering, då två av de fyra stora inte längre var tillräckligt stora för en egen majoritet. Det stämmer inte riktigt för också under perioden med tre stora kunde det hända att två av dem inte hade majoritet. Och svårigheten 2011 berodde huvudsakligen på Sannfinländarna.

1987 var också i det avseendet ett brytningsår att Vänsterförbundets föregångare DFFF då definitivt blev ett tio procents parti, som VF varit efter det. På 1960- och 1970-talet var DFFF ett av fyra stora, om man med stor avser ett parti med minst 30-35 mandat.

 

 

, , ,

Om Bloggaren

Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
november 2014
M T O T F L S
« okt   Dec »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930

Kategorier

2 kommentarer

  1. Herbert Walther skriver:

    Det heter, att väljare som blir besvikna på det parti eller rättare sagt den kandidat de senast röstade på, lägger sig på sofflocket eller placerar sig själva i den samhällspolitiska filtkedjan i de två därpå följande valen. Därefter beslutar de sig för vad de gör.

    De närapå våldsamma kasten för de stora partierna Centern och Samlingspartiet i de senaste gallupundersökningarna torde bekräfta det ovan beskrivna röstningsbeteendet. Samtidigt får man ge Nitovuori rätt då han räknar med en seger för Centern i det förestående riksdagsvalet.

    Gallupundersökningarnas långa trend aviserar dött lopp för de mindre partierna, dvs. för De gröna, Vänsterförbundet, SFP och KD. För mellanstora SDP och Sannfinländarna pekar den långa trenden något neråt om också trenden för Sannfinländarnas är märkbart orolig. Galluparnas stora antal osäkra väljare berättar, att många i filtkedjan inte ännu beslutat sig för vad de ska ta sig till.

    Kännetecknande för valen i vårt land är, att partierna egentligen inte kan räkna med nya unga entusiastiska väljare. De måste få de gamla och besvikna soffliggarna till valurnorna.

    Centerns och SDP:s nyligen publicerade valprogram ger vid handen att Centern går så långt högerut att det riktigt förskräcker för att få besvikna högerväljare att rösta rätt. SDP igen vill återta rollen som i huvudsak fackets politiska flank med en viss omtanke för de utsatta småföretagarna.

    Hos oss är det så gott som hopplöst att före ett riksdagsval sia om den förestående regeringens sammansättning, men det skulle inte förvåna om man igen försöker sig på en riktig högerregering. Ju djupare Samlingspartiet dyker, desto ofarligare är partiet för Centern.

    Men om SFP ska fungera som stödparti i den kommande regeringen, går det nog så, att Sannfinländarna ställs utanför. Inte ens hos oss kan man år efter år i frågesätta varandras existens och sedan låtsas som om det regnar. I det regnet spolas all trovärdighet.

  2. Bjarne Nitovuori skriver:

    Tack för den analysen, Herbert! Jag tror inte riktigt att Samlingspartiet efter ett valnederlag blir ”ofarligt”. I allmänhet brukar valnederlag leda till att man ställer hårda krav i regeringsförhandlingarna och i en eventuell regering för att kompensera för förlusten.
    Vad Sannfinländarna beträffar tror jag att de andra stora partierna väntar på att partiet åter skall bli ett litet parti. Det finns två olika strategier för det: antingen tar man dem med i regeringen för att visa att de inte är märkvärdigare än andra partier. Eller så väntar man att Sannfinländarna skall splittras och krympa då Timo Soini inte längre är ordförande. Han kan ju inte sitta i evighet.

Kommenteringen är stängd.