De senaste dagarnas polemik om utrikespolitiken och EU:s Rysslandssanktioner visar återigen att oenigheten om Finlands utrikespolitik ingalunda är liten. Det är svårt att förstå då forskare som Tapio Raunio och Teija Tiilikainen stämplar oenigheten som marginell.
Det är alltså fråga om polemiken mellan statsminister Alexander Stubb (Saml) och några centerpolitiker, där Stubb hävdar att Centern vill lösgöra Finland från EU:s gemensamma sanktionspolitik gentemot Ryssland. De angripna centerpolitikerna hävdar att de stöder president Sauli Niinistös linje.
I varje fall har förre centerledaren och utrikesministern Paavo Väyrynen en annan linje än Alexander Stubb. Det demonsterar han själv i ett blogginlägg nyligen, där han räknar upp en lång rad utrikespolitiska frågor de senaste åren, där Stubb enligt hans åsikt haft fel.
Det är möjligt att polemiken mellan Stubb å ena sidan och centerpolitikerna Paavo Väyrynen, Seppo Kääriäinen och Paula Lehtomäki å den andra är skum på ytan som forskarna säger, men den återspeglar en verklig och allvarlig motsättning. Det är en motsättning som alltid funnits mer eller mindre öppet, redan innan Finland blev självständigt: mellan hattar och mössor under svenska tiden, mellan undfallenhetsmän och konstitutionella under ryska tiden och mellan Paasikivi-Kekkonen-linjens företrädare och dess kritiker efter andra världskriget.
Den aktuella motsättningen gäller i vilken mån Finland skall bedriva sin Rysslandspolitik via EU eller direkt med Moskva. Det är alltså fråga om var tyngdpunkten ligger. Motsättningen har funnits latent under hela den tid Finland varit EU-medlem men på grund av Ukraina-krisen har den blivit akut. Jarmo Virmavirta, en av Samlingspartiets forna (?) grå eminenser, säger i senaste nummer av tidskriften Kanava (8/2014) att Finlands utrikespolitiska ledning inte har just några politiska relationer till Moskva och att den politiska elitens all utrikespolitiska energi ägnas Bryssel. Det är självbedrägeri att tänka att geopolitiken mist sin betydelse, hävdar han. En annan som uttalat sig i samma riktning är förre Moskva- och Stockholmsambassadören Heikki Talvitie.
Stubb med sin bakgrund som forskare i internationell politik och EU borde gå i svaromål. I stället ägnar han sig åt populistiska slängar om finlandisering och om att meningsmotståndarna vill återföra Finland till kalla krigets ”gråzon”. Den så kallade finlandiseringen, en dålig term för en politik där Finland tog hänsyn till stormakten Sovjetunionens intressen, har aldrig blivit föremål för någon grundläggande analys. Därför lämpar den sig väl som tillhygge i den politiska polemiken. En del fördömer den helt, andra anser att den var nödvändig i den situationen för att garantera Finland åtminstone en del handlingsutrymme. Stubb hör tydligen till de förstnämnda därför att det är politiskt opportunt.
2 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Man skulle nästan tro att det var Nitovuoris blogg i HBL.fi som fick vår president att reagera på polemiken kring vår utrikespolitik.
Nu sägs det givetvis att inbjudan till presidentens julkaffe hade skickats till de berörda redan två veckor före träffen, men det är så man gör om man vill se de strängt upptagna partiledarna på en och samma plats vid en och samma tidpunkt.
Vid själva julkaffet kan man sedan prata om lite vad som helst. Om lutfisken, skinkan eller utrikespolitiken. Kännetecknande för politiker är, att de har åsikter i så gott som alla frågor.
Jag för min del är av samma åsikt som Nitovuori i fråga om motsättningen i vår utrikespolitik: Den har alltid funnits där, den har funnits där under hela den tid Finland varit medlem i EU och den kommer att finnas där också i framtiden. Högerns ”nya utrikespolitik” är högerns. Inte Finlands.
Det förefaller som om motsättningen i fråga om EU beror på att EU aldrig gavs en ordentlig förankring bland befolkningen. Vår egen politiska elit berättade aldrig för oss, att vi kommer att överföra vår utrikespolitiska suveränitet till Bryssel då vi går med. Eller att det är de revanschistiska f.d. öststaterna som kommer att besluta om våra relationer till Ryssland.
Visst varnades vi av motståndarna: Medlemskapet skulle begränsa Finlands rätt att bestämma över sina egna angelägenheter och ge oss finländare sämre möjligheter att idka sina basnäringar. Såsom jordbruk.
Men vi anhängare lyssnade inte. – För ett dumt huvud får kroppen lida, sade förrige sångläraren vid Bangatans folkskola, då han knackade en på skallen med sina för uppgiften tränade benhårda fingerspetsar.
Under vsb-pakten och ”finlandiseringen” fixade president Kekkonen jobb åt de arbetslösa i landets östra och sydöstra delar. Kostamus byggdes. I dag främjar EU freden och det finska folkets välfärd genom ett handelskrig mot Ryssland.
Det förvånar inte alls, att EU uppfattas som ett liknande skämt som ”Die im Reichsrat vertretenen Königreiche und Länder und die Länder der heiligen ungarischen Stephanskrone”. Dubbelmonarkin Österrike-Ungern mötte sitt öde under det första världskriget.
Jag har förstått, att president Niinistös försök att sopa oenigheten om Finlands utrikespolitik under mattan hänger samman med hans vilja att spela en synlig roll på den europeiska kristeaterns tiljor. Konceptet är Kekkonens, men med sitt sinne för dramatik valde Kekkonen att trygga sitt utrikespolitiska spelutrymme med en undantagslag.
Stubb nyttjar – kanske omedvetet – finländska rädslor och mindervärdeskänslor.
Var man med t.ex. på 1970-talet bör man ha ett minne av hur politiker, ur många politiska led, krävde absolut enighet om Finlands utrikespolitik. Alex Stubb föreskriver nu samma sak. Han drar sig inte för att misstänkliggöra de politiska motståndare som i detta nu ser ut att kunna krossa honom och hans parti.
En av åtminstone Stubb helt ”mörkad” aspekt är att Finland på 1990-talet skulle bli medlem av unionen just för att delta i besluten.
Mig veterligen kan sanktioner införas endast i total enighet – och därför finns det inte en ”EU-politik” om inte Finland först varit med om att formulera den.