Det har inte saknats rådgivare i Finland med anledning av den svenska decemberkrisen. Man har hävdat att blockpolitiken inte fungerar och föreslagit att också de svenska partierna börjar tillämpa blocköverskridande regeringsöverenskommelser enligt finländsk modell. I Finland har man också trott sig ha ett effektivt recept mot populistiska missnöjespartier: ta dem med i regeringen så mister de sin popularitet.
Nej, blockpolitiken kan ännu inte dödförklaras. Då två eller flera partier före ett val enas om en gemensam politik som de är beredda att genomföra i en regering om de får majoritet, är det mycket mera demokratiskt än systemet i Finland, där väljarna inte har någon uppfattning om vilka partier som kommer att samarbeta efter valet.
Men det fungerar naturligtvis inte lika bra om inget block får majoritet. De svenska partierna kunde vara mindre rigida i sin blockbildning. Skillnaderna mellan till exempel socialdemokraterna och de borgerliga partierna är inte så stora att inte andra konstellationer vore möjliga. Då inget block får majoritet borde blocken upplösas och nya samarbetsmöjligheter sökas.
Syftet med lördagens decemberuppgörelse var att eliminera Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. I själva verket kan det gå precis tvärtom, såsom en del kommentatorer redan påpekat. På det här sättet uppfattas SD av många som det enda oppositionspartiet. Och partiet kommer fortfarande att ha en vågmästarställning i riksdagens omröstningar eftersom uppgörelsen inte gäller vanliga lagstiftningsfrågor.
Vad gäller de finländska råden om att ta populisterna med i en regering hänvisar man till Landsbygdspartiets öde efter dess deltagande i Kalevi Sorsas och Harri Holkeris regeringar 1983-1990. Men det var inte FLP:s första ”död”. På 1970-talet lyckades man eliminera partiet första gången utan att ta det med i regeringen. Det skedde visserligen delvis genom de gamla partiernas försorg, då oppositionen mot Veikko Vennamo mutades genom en ändring av lagen om partistöd. Men huvudorsaken var den interna oppositionen mot Vennamos diktatur.
Jag kan tänka mig att man inom de övriga partierna funderar på att minska Sannfinländarnas inflytande genom 80-talsmetoden dvs genom att ta dem med i nästa regering. En annan metod, som liknar 70-talsmetoden, är att vänta tills Timo Soinis tid är över och hoppas att det leder till splittring och valnederlag. Det är möjligt att ingendera metoden leder till önskat resultat och att Sannfinländarna förblir ett lika bestående inslag i finländsk politik som vilket annat parti som helst.
Inget talar heller för att Sverigedemokraterna kommer att vara en tillfällig företeelse i svensk politik.
4 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Det bästa sättet att ta död på populistiska missnöjespartier är att ta död på det populistiska missnöjet. Greiders förhoppning gäller såväl i Sverige som hos oss: ”Det måste finnas en väg ut ur detta samhälle”.
Jag är helt av samma åsikt. Det är därför jag misstänker att Sannfinländarna och andra partier av samma sort är ett bestående fenomen.
Den bästa lösningen i Sverige är nog att allianspartierna lägger om sin invandringspolitik efter att ha medgett att man haft fel. Sedan kommer sverigedemokraterna med i regeringen och får igenom sin politik: 90% av den nuvarande invandringsvolymen bör skäras ner och Sverige hamnar i paritet med genomsnittet för EU.
Alliansen + sverigedemokraterna ger de borgerliga långt över 50% och vi har en borgerlig majoritetsregering.
En klar majoritet av alliansens väljare är dessutom för ett samarbete med sverigedemokraterna i motsats till partiernas maktelit.
Är det att undra på att populism finns?
Problemet är alltså rätt så psykologiskt: makteliten kan inte offentligt erkänna att mångkulturprojektet och den extrema invandringspolitiken var ett fruktansvärt misstag och det är nu man njuter frukterna av denna felslagna politik.
”Vi hade fel” kunde alltså makteliten i Sverige medge och Sverige kunde återgå till normal demokrati.
Mycket mer skulle inte behövas!
Antiparlamentarism var under 1900-talet (särskilt årtiondena FÖRE Hitlerväldets genomklappning) en käpphäst för den konservativa och nationalistiska högern, vilken med näbbar och klor bekämpade ”pöbelväldet”.
Nu(december 2014) genomdrevs i Sverige en oparlamentarisk konstruktion som skall tillåta ett mindretal i riksdagen att regera. Om man förstår koderna, kan man fatta galoppen.
Ett nyckelord är ”människosynen” som påstås vara god hos alla partier utom ett. Jag tycker för all del illa om Sverigedemokraterna, men reagerar mot den självupphöjelse de andra ömsesidigt ägnar sig åt. Dessas humanitet är inte mycket att hänga i julgranen.
”Människosyn” är ett kodord för SD:s ifrågasättande av invandrings- och flyktingpolitiken, som är tydligt olik den som gäller i andra EU-stater. (Av detta skäl är jämförelser med Finland inte bra.)
Det behövs alltid en hackkyckling i parlamentet – från 20-tal till 80-tal var det kommunisterna.
Redan idag spekuleras det öppet i att ANDRA partier tar upp invandringsfrågan, kanske i skydd av sin korrekta ”människosyn”. Som det nu är har man bara skjutit det ohållbara framför sig.
Under den överenskomna perioden på sju-åtta år hinner mycket vatten flyta kring fästningen på Helgeandsholmen.