Makthunden

Då EU-parlamentarikerna Olli Rehn (C), Paavo Väyrynen (C) och Sampo Terho (Sannfi) mindre än ett år efter EU-valet deltar i Finlands riksdagsval 19 april är det fråga om ”valshoppande” som riksdagens talman Eero Heinäluoma (SDP) talar om. Till Väyrynens försvar skall dock sägas att han redan före EU-valet berättade att han också tänker ställa upp i följande års riksdagsval. Väljarna kände alltså till hans avsikter, vilket inte gäller för Rehn och Terho.

Dessa tre och tio andra finländare valdes för en femårsperiod. Den utlöper 2019 dvs samma år som det också är riksdagsval i Finland. Om de valda EU-parlamentarikerna önskar återgå till den inhemska politiken hade det varit en lämplig tidpunkt.

Rehn har motiverat sitt beslut bland annat med att partiledaren Juha Sipilä uppmanat honom. Sipiläs motiv är naturligtvis att maximera sitt partis röstetal men också han borde förstå bättre.

Moraliskt kan Alexander Stubbs beteende jämföras med Rehns beteende. Stubb valdes också in i EU-parlamentet men tog inte emot uppdraget sedan han låtit sig väljas till Samlingspartiets ordförande och därefter till statsminister.

Ett moraliskt problem av ett annat slag utgör Jyrki Katainens (Saml) och Henna Virkkunens (Saml) ansvarsflykt då de lämnade regeringen i förtid för att bli EU-kommissionär respektive EU-parlamentariker. I vissa kommentarer har Jan Vapaavuoris förestående utnämning till biträdande chefdirektör för Europeiska investeringsbanken jämförts med fallen Katainen och Virkkunen. Där finns ingen parallell. Vapaavuori har meddelat att han sitter riksdags-och regeringsperioden ut. Ärendet kunde ha handlagts så att Vapaavuori först ställt upp i riksdagsvalet och samlat sina kanske 20 000 röster och sedan meddelat att han övergår till Europeiska investeringsbanken. Men så skedde lyckligtvis inte.

Europaparlamentet, politik och moral, riksdagsval