Makthunden

Kunde inte medaljörerna vid stora idrottstävlingar hitta på något annat sätt att fira sina triumfer än genom att springa ärevarv insvepta i sina länders flaggor? På det sättet gör de sina framgångar exkluderande, de markerar att är något bara för den egna nationen, ett typiskt utslag av nationalism.

Efter varje final som jag sett vid de pågående världsmästerskapstävlingarna i fri idrott i Peking har detta fenomen upprepats och varje gång skall det visas i tv trots att riktiga tävlingar pågår på annat håll i stadion. Det är redan lika tröttsamt som formulaförarnas sprutande av skumvin eller medaljerna hängande kring halsen vid medaljörernas hemkomst, som alltid också visas i tv.

Utan att publiken identifierar sig med en vinnare från det egna landet skulle toppidrotten i dess nuvarande form dö. Nationalismen är alltså en förutsättning för toppidrotten.

Jag skrev 1962 min studentuppsats med rubriken ”Vår tids strävanden att närma folken till varandra”. I den nämnde jag bland annat de olympiska spelen som ett exempel på sådana strävanden. Idag skulle jag inte göra det.

Redan 1945 skrev George Orwell en essä, ”The Sporting Spirit” att idrotten snarare väcker nationella känslor än kanaliserar dem bort från krig. Det är ingen händelse att den moderna idrotten uppstod på 1800-talet samtidigt som nationalismen. Orwell skrev sin essä efter att det sovjetiska fotbollslaget Dynamo Moskva turnerat i Storbritannien hösten 1945. Resultatet av turnén var en ökad animositet på bägge sidor, hävdade han.

idrott och politik, nationalism