Makthunden

Statsminister Juha Sipiläs fina gest att upplåta sitt hus i Kempele för asylsökande får mig att tänka på en episod för sju decennier sedan. Jag läser nämligen som bäst Seppo Keränens bok ”Vallan leppymättömät” om Urho Kekkonens och Veikko Vennamos ”kampår”. Där berättar Keränen bland annat om den efterkrigstida kolonisationspolitiken då man skaffade jordbruksmark åt bland andra de karelare som mist sina hem och hemman i de avträdda områdena.

Veikko Vennamo var den som ledde operationen som chef för lantbruksministeriets kolonisationsavdelning. Det förbluffande är att alla de stora männen i vår efterkrigshistoria – Mannerheim, J.K. Paasikivi och Urho Kekkonen – var missnöjda med att även de tvingades avstå från egen mark.

Mannerheim var president, Paasikivi statsminister och Kekkonen justitieminister då lagen stiftades. Mannerheim och Paasikivi motsatte sig lagen men regeringens majoritet genomdrev den. Keränen tror att en av orsakerna till deras motstånd var att de själva drabbades.

Paasikivi tvingades avstå från gården Jukola i Kervo. Han gormade till den föredragande ministern Eemil Luukka (agr) och menade att man tänker göra honom till tiggare (keppikerjäläinen).

Av Mannerheims markegendom blev Gerknäs gård föremål för tvångsinlösen. Presidenten kallade Vennamo till Ekudden för att diskutera Gerknäs öde. Vennamo rådde honom att överlåta egendomen till en stiftelse, varvid han skulle komma lindrigare undan. Så skedde också.

Kekkonen hade efter vinterkriget köpt Hina gård i Kainuu. Vennamo har berättat att Kekkonen besökte kolonisationsavdelningen för att utröna om det går att ”rädda” Hina. Då Vennamo redogjort för lagens innehåll avlägsnade han sig surmulen. Hina tvångsinlöstes inte för Kekkonen hann före det sälja egendomen till en av de evakuerade från Suojärvi, vilket lagen gav möjlighet till.

Stora män kan också vara små.

flyktingar, Juha Sipilä, Kekkonen, kolonisationspolitiken, Mannerheim, Paasikivi, Vennamo