Makthunden

Nej, det är nog svårt att förstå EU:s beslut att införa ytterligare sanktioner mot Ryssland. Och lika svårt är det att förstå Finlands medverkan. Ingenstans i rapporteringen sägs vad som fick Finland och några andra länder att avstå från att fördröja beslutet. Vad hände däremellan?

Det obegripliga är att tilläggssanktioner införs i ett läge då parterna i konflikten, alltså också Ukraina,  ingått ett vapenstilleståndsavtal. Vapenstilleståndet har inte hållit till 100 procent, förklarar statsminister Alexander Stubb (Saml). Men vilket vapenstillestånd fungerar till 100 procent omedelbart, i synnerhet i ett krig med många parter som nödvändigtvis inte tar emot order av någon? Minskavtalet för en vecka sedan, som visserligen i en del analyser sägs vara en seger för Moskva, skulle vara början på en process och det har också enligt den ukrainska regeringen hållit rätt bra.

I början av veckan fick vi veta att statsminister Stubb ansåg att uppskovet med tilläggssanktionerna bara var en formalitet. Han menade alltså att de i varje fall skulle införas utan att man skulle se om vapenvilan håller. Utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) däremot ansåg att man först borde se hur läget utvecklas i Ukraina. Han hävdade också att Finland borde hålla fast vid den ståndpunkten även om Finland skulle vara det enda EU-landet som gör det.

Den här motsättningen inom regeringen råder alltjämt att döma av Tuomiojas uttalande i Tallinn i går om att det hade varit förnuftigare att vänta och att sanktionerna är ett nederlag för alla, inte bara för Ryssland.

Ändå påstår Stubb fortfarande att regeringen är enig i frågan. Meningsskiljaktigheterna mellan Tuomioja och den övriga regeringen är av stor principiell betydelse och av en sådan karaktär att Tuomioja borde ha övervägt att avgå. I stället låter också han av någon anledning förstå att regeringen är enig och att hans anteckning till ministerutskottets protokoll är avsedd bara för historieforskningen.

Till säregenheterna i affären hör också att Socialdemokratiska partiets ordförande finansminister Antti Rinne de facto tar avstånd från Tuomioja genom att hävda att dennes anteckning till protokollet är ett uttryck för en personlig åsikt , inte partiets ståndpunkt.

EU, Finlands utrikespolitik, Ryssland, sanktioner, Ukraina