Politikens tyngdpunkt har förflyttats från partikanslierna till riksdagen och riksdagsgrupperna, hävdade Helsingin Sanomat i en kommentar till att SDP sålt sitt partihus. Det är enligt HS positivt ur den parlamentariska demokratins synvinkel.
Man kan ifrågasätta om en sådan förskjutning ägt rum och om det ur medborgarnas synvinkel har någon betydelse om det faktiskt skett.
Ta bara ett exempel: valet av ministrar. Ännu i början av 1990-talet skröt ledande företrädare för Samlingspartiets riksdagsgrupp att makten låg hos den. Då kunde gruppen också köra över dåvarande ordföranden Pertti Salolainen då en ny minister skulle väljas. Numera dikteras ministervalen i alla partier av partiordföranden, som alltså snarare företräder partiet än riksdagsgruppen. Eller har någon märkt att gruppen skulle ha kört över partiordföranden under de senaste tjugo åren?
Ur medborgarens, väljarens synvinkel är det väl egalt var tyngdpunkten ligger. Det väsentliga är att någon instans kan ställas till svars i val. Det är partierna, inte grupperna, som ställer upp kandidater. Och partierna tar emot det statliga partistödet.
Om man vill tala om en förskjutning av makten borde ministermedarbetarnas och riksdagsassistenternas roll hellre granskas. Bara genom att räkna deras antal jämfört med 1980-talet ser man hur deras roll stärkts. Likaså har konsulternas och reklambyråernas inflytande över politiken ökat.
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.