Helsingin Sanomats gallup idag fick mig att ändra första ordet i rubriken från ”då” till ”om”. Men fortfarande skulle det vara en sensation, om inte Sauli Niinistö skulle bli vår nästa president.
I den här gallupen stöds Niinistö för första gången av mindre än hälften av dem som haft en åsikt. Den största överraskningen är dock att de övriga kandidaterna fortfarande rör sig kring 10 procent eller mindre.
Om/då Niinistö blir president är han den tredje samlingspartisten på posten. Men i själva verket är han den första presidenten, som valts uttryckligen som samlingspartist.
Inför presidentvalet 1931 var Lappo-rörelsen först med att uppvakta P.E. Svinhufvud, som då vägrade. Därefter uppvaktades han av Samlingspartiet och då accepterade han under förutsättning att han inte skulle vara bara ett partis kandidat. Man beslöt då bilda ett valförbund för Svinhufvud med elektorskandidater från olika håll.
Då J.K.Paasikivi 1946 av riksdagen valdes att efterträda Mannerheim var han hela det dåtida politiska etablissemangets kandidat och han själv var den som kanske aktivast arbetade för sin kandidatur. Samlingspartiet var ett marginaliserat parti på den tiden.
Sauli Niinistö tillträder i en ålder av 63 år. Så gammal har en ny president aldrig varit sedan J. K Paasikivi. Alla Paasikivis efterträdare har första gången valts till president då de varit under 60 år.
Det betyder att Niinistö vid tiden för nästa presidentval 2018 är 69 år gammal. Det är naturligtvis ingen ålder för en president. Men med tanke på att han själv sagt sig föredra fyraårsperioder för presidenten ligger det nära till hands att förmoda att han inte ställer upp för en ny period. Han kommer dock att bli föremål för stark påtryckning från Samlingspartiets sida, som kanske inte har någon annan trovärdig kandidat om sex år.
3 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Det goda med att vi har rätt många kandidater är att man kan tycka att det förbättrar demokratin. Det dåliga är att ingen av dem får en stödsiffra som är ens i närheten av Niinistös.
Med färre kandidater skulle konkurrenterna i skenet av siffrorna framstå som mer trovärdiga, förutsatt att nu inte hela Finland uppriktigt tycker att Niinistö är åtminstone näst bäst. Det gäller för folket att se längre än siffrorna, men alltför få vet hur man kan och inte kan tolka statistik. Plus att folk tenderar att vilja rösta på en som klarar sig.
Ja, i mitt sinne tänker jag så här: om jag röstar med huvudet, röstar jag på Niinistö; men om hjärtat får avgöra, blir det Biaudet.
niinistö år bra