Makthunden

Sedan Petteri Orpo tackat nej förefaller Samlingspartiets ordförandekamp att bli en enmansshow för Jan Vapaavuori. Jag har svårt att tänka mig att vare sig Alexander Stubb eller Henna Virkkunen skulle ställa upp samtidigt som de kandiderar i EU-valet.

För Stubb gäller att det här kanske skulle vara en chans som inte återkommer, eftersom galluparna just nu tycks gynna honom. Virkkunen däremot skulle med största sannolikhet förlora mot Vapaavuori och dessutom skulle hon äventyra platsen i EU-parlamentet genom att samtidigt kandidera för partiledarskapet. Ett långt minus för båda är att de visar prov på dålig beslutsförmåga då de har svårt att besluta om de skall kandidera eller ej. (Jo, jag vet att de redan beslutat sig och att deras tvekan är bara taktiskt betingad).

Så om Vapaavuori sålunda är skyhög favorit vid partikongressen lyckas man inte skapa den stora spänning inför ordförandekampen, som ger extra publicitet. En sådan spänning skapades för tio år sedan då det var ovisst in i det sista hur det skulle gå. Nu ser det ut att gå som 1991, då Pertti Salolainen var överlägsen, och 1994 då Sauli Niinistö likaså var ohotad.

Av någon anledning har ingen föreslagit att partiordförandevalet i Samlingspartiet skulle avgöras genom en medlemsomröstning. En undersökning som statsvetaren Marie Demker referar i sin blogg ”Vänstra stranden”visar att den metoden blivit allt vanligare i de parlamentariska demokratierna. I Finland blev De Gröna det första partiet som ordnade en medlemsomröstning om partiledaren. Det skedde 2011, då Ville Niinistö fick över 55 procent av rösterna och bland annat slog ut den sittande ordföranden Anni Sinnemäki. Centern ordnade en medlemsomröstning 2012 och där fick Paavo Väyrynen mest röster före Juha Sipilä, men då Väyrynen inte fick majoritet hade partikongressen fria händer och valde Sipilä.

partiledare, Samlingspartiet