En del socialdemokrater klagar över att det är så dyster stämning kring ordförandekampen i SDP. I samlingspartiet är stämningen en helt annan och där får partiledarvalet dessutom mera publicitet.
Jag tror jag vet vad det beror på. Det är första gången på ca ett kvartssekel som ordförandekampen i ett stort parti i Finland handlar om ideologi, den politiska linjen. Dessa strider är i regel bittra och slutresultatet lämnar ett pyrande missnöje. Att en kamp om ordförandeposten bidrar till en debatt om partiets linje är en myt.
Numera har partierna, åtminstone de större, blivit ideologiska varuhus, för att inte säga ideologiska stormarknader, där man erbjuder något för envar. Det groteska exemplet är inför det kommande EU-valet Centern som på sin lista har både Paavo Väyrynen å ena sidan och Olli Rehn och Mikael Pentikäinen å den andra. Och Centern räknar med att man vinner på att erbjuda flera motstridiga alternativ på samma lista hellre än att presentera en enhetlig och följdriktig linje.
Den tiden tycks vara förbi då olika ideologiska läger kämpade om makten i ett parti och ordföranden skall inte representera någon särskild fraktion. Då en ideologisk fraktion tar makten stöter den bort andra och det är inte bra för partiets väljarstöd. Nu förefaller SDP ha återgått till den gamla politiska kulturen, inte genom ett medvetet beslut utan av omständigheternas tvång.
Partierna har också märkt att medierna numera bara är intresserade av personvalen vid partikongresserna, i synnerhet om ordförandevalet inte ser ut att vara avgjort på förhand. Det gäller den här gången både Samlingspartiet och SDP. Samtidigt har medierna tappat intresset för de politiska linjer som kommer fram i kongressdebatterna och de dokument som godkänns vid kongresserna. Det är naturligtvis de valda ledarna som avgör den politiska linjen, inte kongressbesluten. Det betyder att partimedlemmarnas och kongressdelegaternas makt inskränker sig till valet av ordförande. Mediernas fokusering på partiledarna är en av orsakerna till den maktförskjutningen.