Bjarne Nitovuori bloggar om politik

Okategoriserad

Korporatismen och demokratin

27 Sep , 2015, 11.07 Bjarne Nitovuori

 

En seger för demokratin och parlamentarismen mot korporatismen. Så betecknade en del ledarskribenter och andra det paket som Juha Sipiläs (C) borgerliga regering presenterade för att genom lagstiftning stadga om frågor som man vant sig vid att arbetsmarknadsparterna kommer överens om.

Det är en felaktig analys. Med korporatism avses ett system där makten utövas av korporativa organ i stället för ett folkvalt parlament. Ett korporativt system baserar sig på intressegruppernas representation, inte på principen ”en medborgare-en röst”. På det sättet står korporatismen i motsättning till parlamentarismen och demokratin.

Det sägs att fascismen baserade sig på korporatism och att Italien och en del latinamerikanska länder på 1920- och 1930-talet var korporativa. I varje fall när det gäller Italien låg makten hos Mussolini och hans närmaste krets, inte hos de korporativa organen.

Hos oss hävdas det att framför allt de inkomstpolitiska helhetslösningar som ingåtts sedan 1968 genom det första Liinamaa-avtalet skulle vara utslag av korporatism. Ja, i den meningen att man i dem ofta kom överens om även annat än löner och arbetstider, om till exempel socialpolitiska reformer, skattepolitiska frågor etc. Det var trepartsuppgörelser där staten dvs regeringen var den tredje parten.

Men är det korporatism? Lönerna och arbetstiderna är otvetydigt sådant som arbetsmarknadsparterna kan komma överens om utan regeringens medverkan. De socialpolitiska reformerna och skatterna hör till regeringens och riksdagens domän. Men i samband med varje inkomstpolitiska lösning har riksdagen haft makt att förkasta de överenskomna reformerna, naturligtvis med beaktande av vilka katastrofala följder det eventuellt har. Så måste regeringen och riksdagen alltid göra: beakta vilka följder ett beslut har. Det går inte att frånsäga sig ansvaret genom att skylla på att besluten fattats på annat håll och att det inte fanns något alternativ eller att alla alternativ är dåliga.

Den finska korporatismen – om nu den termen används – brukar sägas ha börjat med ”januariförlovningen” 1940 då arbetsgivarna första gången gick med på att ingå avtal med arbetstagarparten. Det var alltså mitt under vinterkriget och syftet var att bidra till försoning mellan olika samhällsgrupper. I Seppo Keränens bok om Urho Kekkonen och Veikko Vennamo (”Vallan leppymättömät”) hävdas att Kekkonen såg också ett annat syfte med förlovningen. Enligt Kekkonen skulle man också bereda sig på att Hitler vinner kriget och att det leder till att man frångår parlamentarismen och övergår till korporatism.

, , , ,

Om Bloggaren

Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
september 2015
M T W T F S S
« Aug   Oct »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
282930  

Kategorier

En kommentar

  1. Herbert Walther skriver:

    Jag har också lagt märke till att dagens ledande journalister bollar med begrepp på ett synnerligen lättsinnigt sätt. Det stör förstås inte oss vanliga fattiglappar, men det ger en något märkvärdig bild av den finländska journalistikens nivå.

    Jag underskriver gärna Nitovuoris analys av korporatism. Det var visst mot slutet av 1970- och 1980-talet som begreppet dök upp i diskussionen. Före det undvek man det av förekommen anledning.

    Det ska erkännas att man kunnat känna en fläkt av korporatism i vårt politiska liv, men det beror främst på vår politiska praxis. Nitovuori nämner ”januariförlovningen” och Liinamaa-avtalen, men vi kan nog hänföra lantbruksavtalen, handelsavtalen med Sovjetunionen, utrikespolitiken överlag och varför inte ”undantagslagen” till samma kategori.

    Det hörde till saken på den tiden, att riksdagsmännen reste land och rike runt och beklagade sin situation som levande gummistämplar. Men det kan förstås bero på att de sökte ett godtagbart alibi för sin ovilja att trampa de riktigt stora koryféerna på tårna. Detta ledde oftast ett abrupt slut på den politiska karriären.

Kommenteringen är stängd.