Makthunden

Vänsterförbundet väljer ny ordförande vid sommarens partikongress. Det sker efter en rådgivande medlemsomröstning, eftersom den redan nominerade Jari Myllykoski helt säkert kommer att få motkandidater.

Partiet har varje gång tvingats rösta då man valt ny ordförande. Det skedde vid partiets grundande 1990 då Claes Andersson valdes bland över tio kandidater, 1998 då Suvi-Anne Siimes efterträdde Andersson efter att ha besegrat Martti Korhonen samt 2006 då Siimes plötsligt avgick och Korhonen valdes vid en extra kongress med flera motkandidater, bland dem Paavo Arhinmäki. 2009 valdes Arhinmäki med Merja Kyllönen som motkandidat vid ett partifullmäktigemöte sedan Korhonen avgått som en följd av förlusten i EU-valet.

Vänsterförbundets sittande ordförande har aldrig utmanats i ordförandevalet. Den här gången skulle Myllykoski ha gjort det eftersom han meddelade om sin kandidatur innan Arhinmäki meddelade om sin avgång. Men det är möjligt att Myllykoski kände till Arhinmäkis planer.

Jag tycker inte att det på något väsentligt sätt ökar demokratin om partiledare väljs genom medlemsomröstning. Partikongresserna bör vara det högsta beslutande organet. Om resultatet i medlemsomröstningen är klart gör det kongressens beslut till en formalitet. Det minskar också mediernas intresse för partikongressen.

I Centern ordnades en medlemsomröstning om partiordföranden 2012. Den vanns faktiskt av Paavo Väyrynen som fick 36,4 procent av rösterna mot 33,6 för Juha Sipilä och 30 procent för Tuomo Puumala. Valdeltagandet var bara tio procent. Kongressen valde dock Sipilä.

Vid valet av presidentkandidater har det efter övergången till direktval varit vanligare med medlemsomröstningar eller primärval. Inför det första direktvalet 1994 ordnades primärval av alla tre stora partier, SDP, Centern och Samlingspartiet. Efter det har intresset för sådana procedurer klart minskat: inför 2000 års val ordnade SDP och Centern primärval och inför 2012 års val bara SDP.

medlemsomröstningar, partiledare, Vänsterförbundet