Makthunden

Regeringskrisen är över men regeringen är försvagad. Det var kanske sista gången statsminister Juha Sipilä (C) kunde ställa ultimatum och slå fast en absolut deadline som han sedan inte kunde hålla. På samma sätt agerade Sipilä när det gällde det så kallade samhällsfördraget. Hans kort var inte särskilt starkt eftersom Samlingspartiet visste att en alternativ regeringsbas knappast stod till förfogande.

Varför handlar Sipilä på det sättet? Jag tror att förklaringen ligger i hans bristande politiska erfarenhet. Partierna har de senaste åren valt ledare som har liten politisk erfarenhet men som man tror att väljarna gillar. Enligt samma princip valdes också Alexander Stubb till Samlingspartiets ordförande när man kunde ha valt en skickligare och mera erfaren politiker.

Jag kommer att tänka på situationen inför vinterkriget 1939-1940, som jag nyligen läst ett par böcker om. Tuomas Tepora skriver att de ledare av en äldre generation som hade erfarenhet av den ryska tiden – Mannerheim, Tanner, Paasikivi – var mer benägna till eftergifter än de som inlett sin politiska karriär under självständighetstiden såsom till exempel utrikesminister Eljas Erkko. (Det är givetvis obevisat om det hade gått bättre ifall eftergifter gjorts hösten 1939, men det är en annan historia).

Det är ännu litet oklart vad nattens uppgörelse innebär men det ser ut som en seger för Centerns landskapsmodell. Det är en fullföljning av den landskapsreform som Centern genomdrev under Esko Ahos (C) regering 1993. Då sammanslogs de dåvarande regionplaneförbunden och landskapsförbunden till landskap med ansvar för regionplaner (numera landskapsplaner) och intressebevakning. Samlingspartiet och Svenska folkpartiet förstod inte riktigt vad det var fråga om. I sin bok om sin statsministerperiod (”Pääministeri”, 1998) skriver Esko Aho att särskilt SFP förhöll sig negativt till reformen. Enligt Aho var den här reformen 1990-talets stora fråga vid sidan av EU-medlemskapet och hanteringen av den ekonomiska krisen. Det var knappast många som upptäckte det då det begav sig.

En landskapsförvaltning enligt Centerns modell skulle knappast gå igenom vid en omröstning med fria händer i riksdagen. Men då den blir en majoritetsregerings ståndpunkt går den igenom. I princip kunde man tänka sig att frågan skulle lösas på samma sätt som då miljöministeriet bildades i början av 1980-talet. Då grälade Socialdemokraterna och Centerpartiet om modellen, men de lät riksdagen avgöra frågan i en omröstning. Den så kallade breda modellen vann i riksdagen med rösterna 124-51, då vänsterpartierna i regeringen och Samlingspartiet i opposition röstade för, medan regeringspartierna Centerpartiet och SFP tillsammans med bland annat Landsbygdspartiet i opposition röstade för en smalare modell. Nästan samma konstellation skulle kanske upprepas vid en fri omröstning om landskapsförvaltningen.

Juha Sipilä, landskapsförvaltning, regeringskris, social- och hälsovård