Bjarne Nitovuori bloggar om politik

Okategoriserad

Valfinansieringen är orättvis

27 Mar , 2015, 10.09 Bjarne Nitovuori

 

Är det möjligt att åstadkomma ett rättvist system för valfinansiering? Nej, det tror jag inte. De regler som nu gäller – alla invalda och suppleanter åläggs att efter riksdagsvalet redogöra för alla bidrag över 1500 euro – är dåliga men kanske de bästa som det realistiskt sett är möjligt att åstadkomma.

Det mest rättvisa vore ju att alla skulle ha lika mycket pengar till sitt förfogande, eller de minst kända skulle ha litet mer pengar än de som redan är kända. Men ett sådant system kan inte skapas. Om ingen får ta emot valbidrag gynnar det dem som har mest egna pengar, alltså de rika.

Då vi nöjer oss med detta system är det skäl att uppmärksamma på vilket sätt det är dåligt. De som försvarar valbidragen brukar ibland hävda att det är ett stöd för demokratin. Det är tvärtom. Det kan ju inte vara så att ju mera pengar som används för valarbete desto bättre ur demokratisk synvinkel. I själva verket innebär valbidragen att en del partier eller kandidater gynnas på andras bekostnad, vilket är ett problem ur demokratisk synvinkel.

Valbidrag ges sällan utan baktankar. Det är alltså ofta en form av laglig korruption.

Då tidningarna skriver om valfinansieringen på ledarplats avslutar de ofta med att betona att det är både lagligt och berömvärt att ge valbidrag. Här kan man påminna om att ju mera pengar partierna och kandidaterna har till sitt förfogande desto mera annonserar de i tidningarna.

På samma sätt är det statliga partistödet orättvist då de partier som fått de flesta riksdagsledamöterna i föregående val får mest stöd. Alla partier borde få lika mycket. Men att kräva ändringar i partistödet är lika orealistiskt som att kräva ändringar i reglerna för valfinansieringen.

 

 

,

Om Bloggaren

Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
mars 2015
M T W T F S S
« Feb   Apr »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Kategorier

2 kommentarer

  1. Herbert Walther skriver:

    De långa listorna skulle utan tvekan medföra förändringar i finansieringen av kandidaternas valkampanjer, men …

    Då jag var ung och vacker och då SDP ställde upp sina kandidater i den ordning de klarat sig i den s.k. partiomröstningen – som i Helsingfors var Helsingin piiris omröstning med partiledningens rätt till justeringar – sportade jag med att kolla hur de nominerade kandidaterna klarade sig i själva valet.

    Döm om min förvåning då det gick upp för mig, att det vanligtvis var en eller två kandidater som valdes från en ”omöjlig” plats på listan.Den andra var Friberg, som alltid fanns sist på listan då han nominerades som svensk kandidat av Arbetarförbundet.

    (Jag har förstått att Arbetarförbundet inte längre finns och att det är Wallgren som det är synd om. Han finns också sist på listan, men inte för att han är svensk, utan för att han heter Wallgren).

    Den här upptäckten problematiserade min inställning till de långa listorna. Trots att vi har högst personliga listor som kräver individuell valfinansiering, så är det partiet (partiledningen, riksdagsgruppen och riksdagsgruppens ledning) som fattar de politiska besluten. Det har alltid roat mig, att journalisterna inför ett val kräver konkreta förslag av kandidaterna. Den politiska vardagen är dock allt annat än konkret, och det första en invald kandidat tvingas göra, är att slänga de konkreta förslagen i papperskorgen.

    Problemet här, är det lokala initiativet. Jag kan föreställa mig att det naggas i kanterna om vi går in för långa listor. Det blir partidistriktets ledning – med partiledningens rätt till justeringar – som sammanställer listan.

    Detta kan medföra en kandidatlista med ja-sägare, kändisar och kandidater med förmåga att skaffa partiet pengar för valkampanjens finansiering. Vilket i sin tur innebär, att kontakten med folket ytterligare försvagas.

  2. Bjarne Nitovuori skriver:

    I princip är jag också för långa listor, även om jag inser att också det är ett orealistiskt förslag. Också i ett sådant system kan väljarna reagera mot en lista med enbart ja-sägare och kändisar på valbar plats genom att rösta på ett annat partis lista. Partierna har nog intresse av att placera också för dem besvärliga personer på valbar plats.

Kommenteringen är stängd.