Makthunden

Det var inte svårt att tippa att Matti Vanhanen snart skulle lämna politiken, då han veckan efter Centerns partikongress lät förstå att han håller ögonen öppna för nya uppdrag. Inte ens det var någon överraskning att beskedet om den nya arbetsplatsen kom dagen efter att han lämnat statsministerposten.

Det har först under de senaste decennierna ansetts höra till att en partiledare skall lämna politiken eller åtminstone riksdagen efter fullbordat värv som partiordförande. Att återgå till att bli vanlig riksdagsledamot har betraktats som en degradering. Det gäller till exempel Esko Aho och Anneli Jäätteenmäki i Centern eller Ville Itälä i Samlingspartiet.  För att inte tala om Svenska folkpartiet, där varje partiledare börjande från Pär Stenbäck lämnat riksdagen och övergått till andra uppgifter genast efter att de lämnat partiledarskapet och den därmed sammanknutna ministerposten.

Det är en av de myter som omhuldas också av en del av de politiska journalisterna att en avgående partiledare skall träda åt sidan för att den nya ordföranden skall ges tillräckligt utrymme och för att undvika ett oidipalt fadermord.

Tidigare var det inte lika vanligt att en ex-ordförande trädde åt sidan.  Till exempel V.J. Sukselainen och Johannes Virolainen (Agr/C) satt länge i riksdagen efter att ha varit både partiordförande och statsminister.

Kanske trenden kanske håller på att vända. Flera tidigare partiordförande ställde i senaste riksdagsval upp på nytt efter flera års paus. Resultatet är att den nuvarande riksdagen – så länge Vanhanen sitter kvar – består av hela 13 ex-partiledare, troligen ett rekord. De skulle vara ännu flera, om inte Heidi Hautala och Claes Andersson lämnat riksdagen under perioden.

partiledare