Från och med idag är Mari Kiviniemi (C), 41, Finlands statsminister. Det var något jag anade redan på 1990-talet, men senare trodde jag att Paula Lehtomäki skulle bli Centerns följande stora stjärna.
Jag fick upp ögonen för Kiviniemi redan för snart två decennier sedan då hon kunde fungera som ordförande vid centerns partidelegations möten, alltså som drygt 20-åring i en församling med till största delen medelålders och äldre gubbar.
Då Ilkkas tidigare chefredaktör Kari Hokkanen i dagens Hbl skryter med hur länge han känt Kiviniemi (och därmed vetat att hon blir något stort) kan jag inte låta bli att berätta om hur han såg på hennes chanser för drygt 15 år sedan. Inför riksdagsvalet gjorde vi på Hbl spekulativa artiklar om hur det skulle gå i de tvåspråkiga valkretsarna. Till min uppgift hörde att skriva om Vasa läns valkrets. Jag ringde då bland annat upp Hokkanen på Ilkka för att höra om hans syn på centerkandidaternas chanser. Då jag kastade fram namnet Mari Kiviniemi var hans reaktion: nej, nej, hon har nog ingen chans ännu i det här valet. Trots det tippade jag Kiviniemi och fick rätt.
Valet av Kiviniemi till Centerns partiledare och statsminister innebär att makten i finsk politik nu definitivt övergått till personer kring 40 år. Ledarna för de sex största riksdagspartierna är alla födda inom en tioårsperiod – mellan 1967 och 1976. De två övriga är bara litet äldre, sannfinländarnas Timo Soini är född 1962 och den äldsta partiordföranden kristdemokraternas Päivi Räsänen 1959.
40-åringarnas dominans är mycket starkare än den maktställning de stora årskullarna någonsin haft. Till dem hör de som är födda mellan augusti 1945 och juli 1950. I de stora partierna har bara två från de stora årskullarna varit partiledare: Paavo Väyrynen i Centern och Sauli Niinistö i Samlingspartiet. I de mindre partierna hör Christoffer Taxell och Jan-Erik Enestam (SFP), Toimi Kankaanniemi (krist) samt Raimo Vistbacka (FLP/Sannfi) till den här åldersgruppen. Dessutom bör man kanske räkna med Kalle Könkkölä, som var De Grönas första ordförande då de ännu inte var ett registrerat parti.
Det kan ännu påpekas att någon från de stora årskullarna inte varit statsminister och kommer som det nu ser ut aldrig att bli det. Och ingen har heller varit president, men Sauli Niinistö är stark kandidat till att bli det.
2 kommentarer
Här bloggar
Bjarne Nitovuori är pensionerad Hbl-journalist. Var politisk journalist i drygt 20 år med några korta gästspel på ledarredaktionen. Har följt med politik ungefär sedan 13-års ålder då Kekkonen för första gången valdes till president 1956. Har numera en mer kritisk syn på politiken än som politisk journalist.
Det är alltid intressant att diskutera åldrar. En skiljelinje går – tror jag – vid dem som personligen har hunnit uppleva Sovjetunionen och dem som var för unga. Jyrki Katainen var troligen för ung medan t.ex. Stefan Wallin inte var det. Hur skulle du placera Kiviniemi på den skalan?
Åldersskillnaden mellan Wallin och Katainen är bara fyra år. De tillhör nog samma generation. Man kunde tillämpa Matti Virtanens teori om politiska generationer, enligt vilken det avgörande är gemensamma så kallade nyckelerfarenheter vid ca 16-18 års ålder. Om man skulle datera Sovjetunionens sönderfall och därmed också finlandiseringens slut till ungefär 1985-1991 så inträffar nästan alla de nämnda sex partiledarnas ”nyckelålder” under den perioden. Wallin hade visserligen en egenhändig erfarenhet av finlandiseringen under sin skoltid, som han gärna lyft fram. Jag skulle alltså påstå att åtminstone den värsta finlandiseringen var över då dessa sex blev politiskt medvetna. En annan gemensam erfarenhet är depressionen i början av 1990-talet.