Makthunden

Den svenska politikerveckan i Almedalen på Gotland är över med sedvanlig publicitet i svenska medier, men också i finländska medier.  Jag är helt överens med Johan Croneman i Dagens Nyheter, då han kritiserar inte så mycket evenemangens omfattning som den överdrivna mediala bevakningen – av hela 400 journalister!

Sådana evenemang tenderar att bli föremål för okritisk bevakning och detta utnyttjas av politiker, men i växande grad också av andra organisationer, näringslivet etc. De få kritiska rösterna drunkar i det mediala bruset.

Det har funnits en strävan att efterapa Almedalsveckan också i Finland, i något som kallas Suomi Areena i samband med jazzfestivalen i Björneborg.  Nästa vecka äger i samband med Pori Jazz en partiledardebatt rum 21.7, direktsänd i MTV3. Mig kan ingenting intressera mindre.

Det massmediala intresset lockar till ett och annat politiskt utspel. Priset i Almedalen togs av Gudrun Schyman med sitt sedelbränningsjippo. Ett kort surfande på nätet ger uppgiften att SFP:s ordförande Stefan Wallin för fyra år sedan just i Björneborg lanserade sitt förslag om att slopa arvsskatten.

Tidigare kunde man jämföra den svenska politikerveckan med riksdagsgruppernas sommarmöten i Finland. Också de ordnas enbart för publicitetens skull. De sägs vara till för att regeringspartiernas riksdagsgrupperna skall framföra sina budgetkrav inför regeringens budgetmangling i augusti. Jag tror det var Pertti Paasio som i tiden konstaterade att sommarmötena inte har någon som helst inverkan på budgeten.

Den svenska politikerveckan började 1968 med att Olof Palme höll ett tal på ett lastbilsflak i Almedalen. Hur riksdagsgruppernas sommarmöten, som inte i sak avviker från ett sedvanligt gruppmöte, blev en mediehändelse känner jag inte till. En historia förtäljer att det började med att en radioredaktör nödvändigtvis ville besöka sin älskarinna på en ort där ett parti skulle hålla sommarmöte. Jag hoppas någon kan bekräfta om historien är sann eller inte.