Makthunden

Hösten 1987 intervjuade jag dåvarande gröna riksdagsledamoten Osmo Soininvaara om de grönas inställning till det förestående presidentvalet. ”Helsingfors telefonförenings val är viktigare än presidentvalet”, svarade han. Jag vet inte om Soininvaara fortfarande är av samma åsikt. Jag är det i varje fall, med reservationen att telefonföreningen inte längre existerar.

Därför måste jag be om ursäkt för att jag nu för andra gången på kort tid behandlar presidentvalet, som äger rum först efter ett och ett halvt år. Men socialdemokraternas senaste mediejippo kring presidentkandidaterna föranleder några kommentarer.

SDP:s (Mikael Jungners?) tanke med att ordna en enkät bland folket om partiets möjliga presidentkandidater och publicera resultaten i samband med riksdagsgruppens sommarmöte var säkert att öka mediernas intresse för sommarmötet. Det visar igen att sommarmötena bara är till för publicitetens skull. I sig har riksdagsgrupperna ingenting med presidentvalet att göra. De väljer inte presidentkandidater, än  mindre president.

Åtminstone tv:s finska huvudnyhetssändning gjorde kandidatenkäten till huvudgrej redan första mötesdagen trots att resultaten publicerades först följande dag.

Och resultatet då? Det mest iögonenfallande är att nästan alla SDP-riksdagsledamöter finns på listan. De lokala SDP-aktivisterna har sett till att deras riksdagsledamöter är med för det gynnar kampanjen inför riksdagsvalet: vår kandidat är presidentämne, eftersom han/hon finns på listan. Partiets helhetsintresse tänker dessa aktivister inte på, men kanske de tappat tron på SDP:s chanser i själva valet?

Det andra iögonenfallande är att nästan alla, som kunde tillmätas en chans i presidentvalet, tackat nej, senast avgående biskopen i Helsingfors stift Eero Huovinen.

Sauli Niinistö (Saml) ser nu ut att ta en promenadseger i presidentvalet. Då han hade den dåliga smaken att acceptera erbjudandet att bli ordförande för bollförbundet övertygades jag om att han kommer att tacka ja också till presidentkandidaturen.

Två gånger tidigare under den tid vi haft ett direktval av presidenten har utgången varit given på förhand: 1988 (då valet var delvis direkt) och 2006. Ingen hotade återvalet av vare sig Mauno Koivisto eller Tarja Halonen.

Men 2006 års val speciellt. Halonen skulle egentligen ta segern redan i första omgången, men Sauli Niinistö gav henne en match. Det blev nästan en Pyrrhus-seger för Halonen och Niinistös framgång blev startpunkten för hans senare nästan överlägsna popularitet. I de två tidigare presidentvalen hade förlorarna i den avgörande omgången – Elisabeth Rehn 1994 och Esko Aho 2000 – svårt att komma över förlusten, eftersom de hade räknat med seger. För Niinistö var det tvärtom.

Den här gången skulle det gälla för någon motkandidat – Pekka Haavisto? – att se till att Niinistö vinner högst en Pyrrhus-seger. Det skulle vara en god utgångspunkt inför valet sex år senare.