Makthunden

Den största överraskningen i gårdagens riksdagsval var vid sidan av Sannfinländarnas storseger att regeringspartierna förlorade sin majoritet. De hade ändå en betryggande majoritet, 125 platser, i den gamla riksdagen.

En del kommentatorer – Ville Pernaa tidigare  och Unto Hämäläinen i dagens Helsingin Sanomat – har försökt måla fram en blockkonstellation i det här valet. Enligt Pernaa var huvudkombattanterna Jyrki Katainens euroliberaler och Timo Soinis nationalkonservativa. För Hämäläinen var motpolerna Mari Kiviniemis regeringspartier å ena sidan och SDP:s Jutta Urpilainen och Sannfinländarnas Timo Soini å den andra och den här polariseringen framstod särskilt klar i samband med Portugals biståndsansökan. Också i Samlingspartiets valkampanj förekom antydningar om att det var ett val mellan två block.

Enligt den konstellationen vann de nationalkonservativa euroskeptikerna. Oppositionen fick faktiskt sammanlagt 101 mandat och kunde i princip bilda regering. Det är alltså fråga om de partier, som i den förra riksdagen motsatte sig stödpaketen till de skuldsatta euroländerna

Pernaas och Hämäläinens analys är nog alltför förenklad. För det första ansluter jag mig till Erkki Tuomiojas (SDP) bedömning under valnatten att protesten i valet inte i första hand gällde EU-politiken utan de ökade klyftorna och den tilltagande fattigdomen i samhället. För det andra har jag svårt att placera Centern i ett euroliberalt block och SDP i ett euroskeptiskt block, för att bara nämna två partier.

I och för sig kunde det med tanke på väljarnas möjligheter att påverka regeringsbildningen vara bra med en utveckling mot två block. Om det nu varit två block mot varandra (definierade som Pernaa och Hämäläinen gör) borde uppdraget att bilda regering gå till SDP:s Jutta Urpilainen som ledare för det segrande blockets största parti.

I Sverige, där man har två block, var det självklart att Fredrik Reinfeldt fortsätter som statsminister, fastän hans parti inte var störst. Det största partiet Socialdemokraterna fick stanna i opposition.

Ett nytt fenomen i Finland är att både Centern och De Gröna redan på valnatten meddelade att de går i opposition. Senast ett parti gjorde så var 1991 då Pertti Paasios SDP efter sitt nederlag beslöt att det inte deltar i regeringsförhandlingarna. Då beskylldes partiet för ansvarsflykt, fastän reaktionen var naturlig i en parlamentarisk demokrati. Så länge vi inte har två block, där någotdera är större,  kan det dock inte bli praxis att förlorarna meddelar att de går i opposition. I så fall skulle Sannfinländarna nu tvingas bilda en minoritetsregering tillsammans med SFP.

riksdagsval