Makthunden

Debatten om stödpaketen till de skuldtyngda EU-länderna har handlat om katastrofscenarier. Om vi inte hjälper Portugal nu (liksom Grekland och Irland tidigare) är följden en depression som också hos oss leder till att vår utrikeshandel drabbas, arbetslösheten stiger osv, säger regeringspartierna.

Om man inte kräver att bankerna och andra investerare deltar genom något slags skuldsanering leder det till att de skuldsatta länderna tvingas genomgå ett stålbad, som hindrar dem från att få sin ekonomi i skick och i praktiken omöjliggör en återbetalning av lånen, säger åtminstone en del av oppositionen.

Det är inte möjligt att få klarhet i den här motsättningen genom att anlita experter. Det finns experter på båda sidorna.

I dagens Helsingin Sanomat kommer ledarskribenten Paavo Rautio med ett nytt argument, ett juridiskt. Med hänvisning till professorn i europeisk rätt Juha Raitio hävdar han att det är juridiskt omöjligt att få in investerarnas ansvar i den provisoriska krisfonden, den som skall tillämpas på Portugal. Det skulle förutsätta en ändring av Lissabon-fördraget, vilket kräver enhällighet och nationell ratificering.

I samma artikel påpekar Rautio att grundfördraget förbjuder EU och medlemsländerna att svara för medlemsländernas åtaganden, att stödpaketet till Grekland därför var juridiskt tvivelaktigt. Den fråga som inställer sig är att om det var möjligt att med juridiska finter få till stånd stödpaketen så borde det väl vara möjligt att också kringgå de regler som nu utgör ett hinder för att få investerarna att ta ansvar.

Som turerna kring stödpaketen hittills visat är det sist och slutligen en politisk fråga, inte en juridisk.

Efter vårt riksdagsval är det intressantaste att se hur Socialdemokraterna agerar, om de blir regeringsparti. De måste för att inte tappa ansiktet hålla fast vid sin ståndpunkt att investerarna tar ansvar. Det räcker inte med att då hänvisa till juridiska hinder.

EU, krisfonder