Makthunden

Två av Centerns vice ordförande – Tuomo Puumala och Annika Saarikko – klagade för någon vecka sedan i tv över hur politiken blivit så brutal (på finska ”raadollinen”). Och i går spädde Jussi Lähde på i Pressiklubi genom påstå att dagens unga politiker tvingas offra familjen om de ägnar sig åt politik på heltid.

Jag är litet tveksam till de här påståendena. Det som antagligen avses med att politiken brutaliserats är att offentligheten kring enskilda politiker blivit alltmer närgången, men framför allt att partierna förväntas leverera resultat (till exempel valsegrar) på ett sätt som kan jämföras med kraven på börsbolag. Och politikens börs upprätthålls av medierna i högre grad än partimedlemmarna.

I och för sig är politiken mindre brutal än den var på 1950- och 1960-talet, då de politiska intrigerna var vanligare både inom och mellan partierna och metoderna var mer hänsynslösa.  Olika politiska spel förekom allmänt mellan partierna i samma regering ännu på 1980-talet, tänk bara på Paavo Väyrynens (C) försök att fälla Mauno Koivistos regering 1981.

Numera koncentreras den politiska kampen utanför valen till regeringsförhandlingarna, varefter regeringen i regel kan ägna sig åt att i lugn och ro förverkliga programmet utan större strider. Bara om förutsättningarna för programmet ändras under riksdagsperioden kan det bli strid, något som därför är att vänta under innevarande period.

Lähdes påstående att politiken blivit så tidskrävande och betungande att man tvingas offra familjen har ett visst berättigande. I synnerhet EU-medlemskapet har komplicerat politikernas arbete. Men ungefär samtidigt har riksdagsledamöterna fått sina assistenter och ministrarnas medarbetarstab har mångdubblats på några decennier.

Att det tydligen blivit svårare att kombinera politiken med familjen har troligen att göra med de unga kvinnornas frammarsch i politiken. Den började på 1990-talet och ofta har riksdagen efter det haft flera kvinnor under 30 år än män i motsvarande ålder som medlemmar. Då de politiska broilrarna på 1970 gjorde sin entré i riksdagen – Sundqvist, Väyrynen, Tuomioja, Stenbäck, Ahde etc – var de alla män. Och män med små barn har alltid ansetts vara ett mindre problem än kvinnor med små barn.