Makthunden

Timo Kaunisto anmälde sig till Centerns ordförandekamp och krävde att partiet tar ett steg till vänster i Alkios anda. Hans medtävlare Tuomo Puumala kräver att partiet klarare distanserar sig från Samlingspartiet.

Det är första gången på länge man inom Centern laborerar med höger- eller vänsterstämplar. Senast skedde det i samband med striden mellan Virolainen- och Karjalainen-falangerna på 1970-talet, då Ahti Karjalainens anhängare stämplade Johannes Virolainen och hans anhängare som höger. Med höger avsågs då problem i östrelationerna. Karjalainen hade goda relationer till ryssarna. Det är svårt att se att detta skulle vara mera vänster, i synnerhet som Karjalainen i nästan alla andra avseenden var mera konservativ än Virolainen.

Vad betyder vänster och höger i dagens politik? Åtminstone i retoriken låter det som mera vänster när Kaunisto säger att det inte räcker med enbart marknad eller när Puumala säger att Centern inte får vara ett minisamlingsparti.

I den praktiska politiken är det ofta annorlunda. Regeringarna har bedrivit en likadan politik de senaste decennierna oberoende av sammansättning. Och då ett parti hamnat i opposition har det funnits ett behov att ta avstånd från föregångarna, som hade ansvar för regeringspolitiken: i SDP har det yttrat sig i kritik av Paavo Lipponen, inom Vänsterförbundet tar man avstånd från Suvi-Anne Siimes och i Centern är det Mari Kiviniemi som får representera den misslyckade regeringspolitiken.

Knappast står ordförandekampen inom Centern mellan vänster och höger, inte heller mellan ”cityliberaler” och ”gärdsgårdsfolk” (aitovieri). Det som avgör är snarare vem partifolket tror har de bästa chanserna att leda partiet till valseger.

En journalistisk flopp noterades för en tid sedan, då en HS-gallup om Centerns ordförandekandidater rubricerades med ”Folket vill ha Väyrynen”, då 21 procent av Centerns anhängare och 17 procent av alla stödde Paavo Väyrynen.

Centern