Makthunden

Inrikesminister Päivi Räsänen (KD) kommer vid utnämningen av Ritva Viljanens efterträdare som inirkesministeriets kanslichef att göra en ”politisk bedömning” och i första hand söka en kandidat i kristdemokraternas egna led, läste jag nyligen i en tidning.

Är det möjligen så att journalisterna blivit så okänsliga för den form av korruption som de politiska utnämningarna utgör att man utgår från att Räsänen faktiskt agerar som ”alla andra”? Eller har Räsänen möjligen citerats fel?

Ännu som oppositionspolitiker fördömde Päivi Räsänen de politiska utnämningarna. I ett tal i Kuopio sade hon i februari 2010 att om en tjänst de facto är öppen för bara ett partis representanter står över 95 procent av medborgarna utanför. Hon hoppades på en ny era i den offentliga förvaltningens tjänsteutnämningar. Nu när hon har chansen att bidra till att en sådan utnyttjar hon den tydligen inte.

I början av året rubricerade Helsingin Sanomat att ”Virkkunen söker en samlingspartistisk chef för Tullen” (HS 8.1). I samma notis sades att man i regeringsförhandlingarna kommit överens om sådana spelregler att varje minister sköter sina egna utnämningar utan att de övriga ministrarna ingriper. Det är i sig betänkligt. Ännu värre är att det inte står vare sig i regeringsprogrammet eller dess tilläggsprotokoll. Den politiska kulturen är av allt att döma inte bättre än på det förkättrade 1970-talet.

Till generaldirektör för Tullstyrelsens utsågs sedan överste Antti Hartikainen. Hans eventuella kopplingar till Samlingspartiet känner jag inte till.

korruption, utnämningar