Makthunden

”Jag vet inte vad europarlamentarikerna gör. Jag vet inte vilka frågor kandidaterna, än mindre vad eurogrupperna driver. Jag vet inte hurdan makt europarlamentarikerna har”.

Så skrev en filosofie studerande i Helsingin Sanomats insändarspalt (9.5). Jag sympatiserar starkt med honom, eftersom jag själv trots min yrkesbakgrund har en oklar bild, även om jag inte delar hans slutsats att medlemmarna i Europaparlamentet borde utses av riksdagen.

Några så kallade kommentatorer hävdar att eurokrisen för en tid sedan var det viktigaste temat inför EU-valet men att det nu överskuggas av Ukraina. Hur så? Kommentatorerna borde åtminstone ”med järntråd” (på finska ”rautalangalla”) konkret förklara på vilket sätt Europaparlamentet borde agera för att lösa Ukraina-krisen.

För att något skall bli huvudfråga i ett val borde det organ som väljs åtminstone ha en roll i frågan. Eller ges en roll. Det kan inte vara så att den fråga som oroar folk mest just nu måste bli huvuidfråga i det val som råkar vara förestående.

Det är redan svårt att se hur EU-parlamentet skall kunna lösa eurokrisen. Det är i varje fall otvetydigt att det är Europeiska unionens problem nummer ett just nu. Kommer den felaktiga åtstramningspolitik, som EU genom kommissionen, dess ekonomikommissionär, rådet och centralbanken är huvudansvarig för, att ändras om parlamentet får en viss sammansättning?

Frågan och svaren kanske framgår av de kandidattest som alla medier nu erbjuder. Jag förhåller mig dock skeptisk till dessa test (jo, jag kastar sten i glashus för jag har själv i tiden varit med om att utarbeta sådana) framför allt därför att de koncentrerar sig på enskilda kandidater och deras inställning till konkreta frågor (som till exempel skyddet av vargar), då det avgörande är vilket parti som vinner, och i EU-valet vilket europeiskt parti. Om ens det är avgörande när det gäller lösningen av eurokrisen.

EU-val, eurokrisen, Europaparlamentet