Makthunden

Senast våren 2014, då Finland beslöt delta i sanktionerna mot Ryssland, lät man bli att följa Paasikivis råd om att undvika en politik som riktar sig mot Ryssland. Det hävdar Unto Hämäläinen i Helsingin Sanomats månadsbilaga (9/2014).

Att en sådan situation kunde uppstå visste man inom Finlands politiska ledning redan då landets anslutning till EU bereddes för drygt 20 år sedan. Men man beslöt blunda för problemet och hoppas att det aldrig skulle bli aktuellt. President Mauno Koivisto berättar i sin memoarbok ”Historian tekijät” (1995) om ett möte med brittiska vice utrikesministern Tristan Garel-Jones i januari 1992.

Garel-Jones frågade om Finland som EG-medlem vore redo att vid behov delta i sanktioner mot Ryssland. Koivisto svarade att det var en mycket svår fråga, kanske den svåraste av alla. Han gav inget svar. ”Jag lät bli att säga att min tanke var att det här hör till de frågor som ställs sist, inte till dem som ställs först”.

Då riksdagen i tisdags (2.9) debatterade Ukraina var den allmänna bedömningen efteråt att riksdagen var enig både i fråga om vem som är mest skyldig (Ryssland) och om Finlands deltagande i sanktionerna mot Ryssland. En genomläsning av debattinläggen visar att så faktiskt tycks vara fallet, förvånansvärt nog med tanke på den debatt som förts. Vänstergruppens Jyrki Yrttiaho undrade visserligen varför Finland till varje pris skall delta i EU:s och USA:s sanktionspolitik, men inte heller han tog direkt avstånd.

Enighet i utrikespolitiken brukar sägas ha ett värde i sig, men då den är mer eller mindre konstgjord förlorar den sitt värde.

Finlands utrikespolitik, Ryssland, sanktioner