Det är en allmän men felaktig uppfattning att andra platsen i riksdagsvalet avgör den kommande regeringens sammansättning. På det sättet gör man kampen mellan Socialdemokraterna, Samlingspartiet och Sannfinländarna till valets huvudfråga, vilket gynnar dessa tre partier.
I Samlingspartiets organ Nykypäivä hävdar Risto E.J. Penttilä, ungfinska partiets ledare 1990-talet, att det i själva verket blir ett blockval mellan en borgerlig regering och en rödmylleregering. Det innebär att kampen står mellan Samlingspartiet och SDP. Om Samlingspartiet är större blir det en borgerlig regering kompletterad med Sannfinländarna. Om SDP är större blir det en rödmylleregering kompletterad med Sannfinländarna. Anmärkningsvärt är att Sannfinländarna numera ryms i nästan vilken koalition som helst, inte bara hos Penttilä utan också i till exempel Hbl (13.4).
Det är en kamp mellan J.V. Snellman och Anders Chydenius, säger Penttilä och menar att en rödmylleregering motsvarar Snellman och hans idéer om en stark stat, medan en borgerlig regering står för Chydenius klassiska nordiska liberalism.
Jag tror att Penttilä har fel både när det gäller att andra platsen avgör och i fråga om Snellman. Jag associerar Snellman till en åtstramningspolitik, som att döma av nedskärningslistorna nästan alla partier men främst Samlingspartiet idag står för, en politik som snarare hotar att förvärra läget. Snellman har beskyllts för att som senator med ansvar för finanspolitiken ha förvärrat situationen under de stora nödåren 1866-1868 även om en del forskare ansett att beskyllningen är orättvis.
Till Snellman finns det anledning att återkomma i något annat sammanhang. Han är också lärofader för bland annat den enspråkiga nationalstaten och finlandiseringen, två aktuella idéströmningar.
blockval, Chydenius, regeringsbildning, riksdagsval, Snellman