Makthunden

Socialdemokraterna led sitt tredje valnederlag i följd. Efter valet 2007 tog dåvarande ordföranden Eero Heinäluoma ansvaret och avgick vid följande partikongress 2008. En av orsakerna till att hans efterträdare Jutta Urpilainen byttes ut 2014 var det låga opinionsstödet. I gårdagens riksdagsval noterade hennes efterträdare Antti Rinne ett ännu sämre resultat.

Knappast slutsatsen den här gången är ett partiledarskifte. Det har man prövat på kanske alltför många gånger, utan resultat. Men en logisk följd av nederlagen och den historiska fjärde placeringen vore att partiet självmant går i opposition.

Man har av någon anledning hos oss ansett det höra till att alla partier oberoende av valresultatet eftersträvar regeringsställning. Helsingin Sanomats Unto Hämäläinen hävdar i tidningens månadsbilaga att SDP:s beslut under Pertti Paasios ledning efter förlustvalet 1991 att inte ens delta i diskussionerna om en ny regering var unikt. Det stämmer inte riktigt.

Efter valet 2011 lät både Centerns Mari Kviniemi och De Grönas Anni Sinnemäki förstå att de tänker gå i opposition på grund av valresultatet. Att Centern sedan var aktuell för en möjlig regeringskoalition och att De Gröna faktiskt gick med i Jyrki Katainens (Saml) sexpartiregering berodde på den exceptionella politiska situationen för fyra år sedan.

De som upplevde Kekkonens era drar sig till minnes att Centerpartiet många gånger efter ett dåligt val meddelade att man helst går i opposition, men att presidenten mer eller mindre tvingade sitt forna parti med i regeringen, åtminstone en gång genom att dyka upp på partifullmäktiges möte.

Givetvis säger Centern idag att man vill ha alla partier med i diskussionen. Det ger partiet mera spelrum. Av samma orsak ondgjorde sig valsegraren Centern 1991 över att SDP direkt avvisade ett regeringsdeltagande, eftersom det gav det andra stora partiet Samlingspartiet större möjlighet att ställa villkor.

För övrigt kan jag mycket väl tänka mig en regering med Centern, Sannfinländarna, De Gröna och Svenska Folkpartiet, alltså de partier som klarade sig bäst i valet, även om jag inte anser en sådan särskilt sannolik. I vårt postmoderna politiska system kan vem som helst regera med vem som helst och ideologierna spelar ingen roll, ”bara man kommer överens om programmet” som det heter. Har någon lagt märke till att till exempel Vänsterförbundet aldrig ingått i andra regeringar än sådana där också Samlingspartiet varit med?

Centern, regeringsbildning, riksdagsval, SDP