Makthunden

Måndagen den 13 juli 2015 är dagen då Grekland miste sin självständighet och EU tog ett avgörande steg mot sin självdestruktion, hävdar Gareth Harding i EUObserver.

Samtidigt demonstrerar måndagens beslut och hela processen med all önskvärd tydlighet att valutaunionen fungerar bara om alla medlemsländer följer samma ekonomiska politik, just nu en nyliberal åtstramningspolitik. På unionsnivån fungerar demokratin inte. Den enda nivån där demokratin någorlunda fungerat har varit den nationella nivån. Men så är det alltså inte längre.

Inför Europaparlamentsvalet i fjol funderade jag om jag genom mitt röstningsbeteende kunde påverka den åtstramningspolitik, som varit förhärskande inom EU och som särkilt drabbat Grekland. Men så kom jag underfund med att Europaparlamentet nog inte har någon roll i sammanhanget.

Då grekerna i början av året valde nytt parlament vann Syriza på ett program som syftade till ett stopp för den dittills förda åtstramningspolitiken. Den linjen bekräftades vid folkomröstningen för någon vecka sedan. Men den kan inte förverkligas. På samma sätt var det med den senaste fördragsändringen, Lissabonfördraget. Irländarna tvingades rösta tills de röstade rätt.

Det har påpekats att ett folk i ett nationellt val inte kan rösta om att de övriga medlemsländerna skall betala dess skulder och att de ländernas regeringar också har en demokratisk legitimitet. Javisst. Men i det grekiska valet och i folkomröstningen var det fråga om ett politiskt ställningstagande mot åtstramningspolitiken, den politik som de fem senaste åren förorsakat ännu större underskott och fattigdom i landet. En ytterligare skärpt åtstramning, som nu förestår, gör en återhämtning knappast troligare.

Om demokratin satts ur spel på den nationella nivån förverkligas den knappast desto mera på EU-nivån genom rådet, där medlemsländernas regeringar sitter. På vilket sätt kan EU-medborgarna påverka en institution där makten baserar sig på enskilda länders politiska och ekonomiska styrka (läs Tyskland) och besluten fattas efter ett oändligt manglande bakom lyckta dörrar?

Ett kapitel för sig är hur den nationella demokratin förverkligas i EU-frågor i Finland. Meningen med riksdagens öppna behandling av ärenden är att en demokratisk kontroll på det sättet utövas. I EU-frågorna sker riksdagsbehandlingen dock i stora utskottet bakom lyckta dörrar, dessutom så att ledamöterna ofta – såsom i detta fall – inte får berätta vad som avhandlats.

Det har i det här sammanhanget liksom tidigare sagts att en lösning på demokratiunderskottet skulle vara en politisk union, där makten över den ekonomiska politiken innehas av Europaparlamentet och en EU-regering med parlamentariskt ansvar. En sådan federalistisk utveckling kräver en fördragsändring och folkomröstningar i ett antal länder och kommer inte i en överskådlig framtid att gå igenom.

demokrati, eurokrisen, Grekland