Makthunden

Är det inte lustigt att de medelstora partierna nu förklarar vilka partier de inte kan samarbeta med i nästa regering? Nu senast skulle Vänsterförbundet utesluta Samlingspartiet även om det sistnämnda skulle vara  störst. Tidigare har De Gröna och Sannfinländarna (som enligt opinionsmätningarna numera är medelstort) uteslutit varandra.

Ändå har dessa partier knappast någon talan alls i regeringsbildningen. De får komma med om de stora eller rättare sagt ett av de tre stora partierna vill ha dem med. Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Centern kommer med största sannolikhet inte att före valet berätta vem de vill regera med.

Vänsterförbundets ordförande Paavo Arhinmäki konstaterade i lördags också att riksdagsvalet inte är ett statsministerval och att det inte är självklart att det största partiet ens är med i regeringen. Så är det visserligen, i teorin.

Det är många som tror att det rentav står i grundlagen att det största partiet skall vara statsministerparti. Där står bara att riksdagen väljer statsminister efter att riksdagsgrupperna förhandlat om regeringsprogrammet och regeringens sammansättning, talmannen gett besked om statsministerkandidaten till presidenten samt presidenten vidarebefordrat beskedet till riksdagen.

Riksdagsgruppperna har inofficiellt kommit överens om att det största partiet först ges chansen att bilda regering. Om det inte lyckas kan partier med en majoritet bakom sig enas om en annan lösning. I praktiken har det inte skett därför att alla partier är rädda för att hamna i opposition om de inte går med på att regera tillsammans med det största partiet.

Det här mönstret skulle kunna brytas om partierna på förhand skulle deklarera vem de vill samarbeta med, alltså bilda block som i de flesta andra europeiska demokratier. Socialdemokratiska riksdagsledamoten Antti Kalliomäki förslog något sådant för en tid sedan och Kristdemokraternas dåvarande ordförande Bjarne Kallis var inne på samma linje för länge sedan. Kallis avfärdades ungefär med att partierna inte skall bilda regering på förhand. Det är väljarna som avgör. Som om väljarna någonsin skulle ha avgjort vilka partier som samarbetar med vem.

Så länge systemet är som det är nu blir riksdagsvalet ett statsministerval dvs ett val om vem som blir störst. Det är det största partiets ledare som bildar regering och han/hon väljer vilka partier man samarbetar med. Det har avgörande betydelse för regeringspolitiken.

Det är naturligtvis taktiskt riktigt att som Arhinmäki hävda att valet inte är ett statsministerval. Hans syfte är att hindra att vänsterförbundets anhängare röstar på socialdemokraterna för att inte Jyrki Katainen (Saml) skall bli statsminister. Eller för De Grönas ordförande Anni Sinnemäki att hävda att kampen mellan De Gröna och Sannfinländarna är viktigare än kampen mellan de tre stora. Knappast ens de själva tror på det.